Det finns, som tidigare Säpochefen Klas Friberg, skriver i Kvartal (20/6), ingen anledning att bli förvånad. Den danska dokumentärserien ”Den svarta svanen”, som ligger på Svt play, är en ohyggligt spännande berättelse om en advokat som säger sig vilja vända sitt tidigare ljusskygga yrkesliv ryggen.
I stället vill hon använda alla sina kontakter till att avslöja hur kopplingarna mellan gängkriminaliteten och det prydliga näringslivet kan se ut.
Hon erbjuder sig att vara mullvad åt danska TV2. Och nog framkommer både det ena och det andra: Att det finns advokater, revisorer, miljöinspektörer och byggentreprenörer som mer än gärna gör livet lite trevligare för miljonärerna i den undre världen – och berikar sig själva på kuppen.
En tidigare kommunpolitiker är en fena på att tvätta pengar genom att låta dem fara runt mellan banker. Delägaren på en av Danmarks finaste revisionsbyråer är expert på att begrava företag som hamnat i myndigheternas strålkastarljus. En kommunal miljöinspektör har inga problem med att trolla bort miljögifterna i ett rivningskontrakt. En stekarentreprenör har upprättat en ”fakturafabrik” genom vilken klienter kan göra svarta pengar vita. Till exempel.
Men tyvärr är det ju inte förvånande – även om man hajar till när man får namn och ansikte på de här människorna. Ingen kan heller intala sig att detta är ett danskt problem. Det är ju bara några månader sedan Brottsförebyggande rådets rapport om så kallade ”möjliggörare” publicerades.
Och bara ytterligare någon månad sedan Polisen gick ut med uppgiften att medan 14000 personer beräknas vara aktivt gängkriminella, finns det hela 48 000 personer med kopplingar till kriminella gäng. En del av dessa är så kallade möjliggörare.
De återfinns inom finansvärlden och inom branscher med många underleverantörer, de är revisorer, inspektörer, advokater och banktjänstemän, men också poliser och handläggare på myndigheter.
Enligt Brå handlar det förvisso om människor som målmedvetet skaffar sig positioner för att kunna bistå ett visst kriminellt nätverk, men i högre grad om människor som lockas in i gråzonerna och ut i lagbrott av utsikten till pengar och lyxliv. Och så finns det en grupp som skräms att utföra tjänster. Den som själv till exempel har köpt droger eller sextjänster, gör sig oerhört sårbar för utpressning. Små tjänster blir till större tjänster. Hot och belöning kan varvas och det är oerhört svårt att dra sig ur, om man väl en gång snärjts.
Vi talar inte om skattefiffel och ekonomisk brottslighet i största allmänhet, även om det är nog så illa, utan explicit om den näringsverksamhet som bedrivs med ett stort våldskapital i bakgrunden, det som gör att den som en gång befattat sig med gängkriminaliteten alltid kan tvingas att fortsätta.
Vi har varit...ja, ni vet: vi har varit naiva. Först bagatelliserade hela det offentliga Sverige omfattningen av den kriminalitet som växte fram i den överdimensionerade migrationens kölvatten. Sedan, när kulorna började vina om öronen och medelklassungarna blev rånade på mobiler och jackor, då började alltfler tala om behovet av en hårdare kriminalpolitik. Men bortsett från hos en liten skara opinionsbildare har intresset för näringslivskriminaliteten varit väldigt svalt.
Korruption är frätande syra. Medan morden, explosionerna och de brutala inbrotten skjuter synliga hål i samhället, är korruptionen det där som gör att grunden eroderar. Och att statskassan formligen åderlåts på hundratals miljarder årligen, både i undanhållen skatt och i systematiskt bidragsfusk. Frätande syra.
Vetskapen om att mina skattekronor rinner ner i fickorna på kriminella gäng gör att min lust att betala skatt på precis allt jag äger, har och tjänar minskar betänkligt. Det finns folk på den nyliberala kanten som anser att det är en närmast god gärning att skatteplanera eftersom staten är ett monster som inte bör gödas. Det är inte så jag ser på staten, inte som ett monster, men väl som ett såll.
Jag hoppas att precis alla tar sig tid att se ”Den svarta svanen”. Det går inte att blunda bort insikten om att möjliggörarna finns överallt inom näringslivet. Det går inte att glömma känslan av kognitiv dissonans när man ser Nicholai Dyhr, denne stilige, rekorderlige revisor, hjälpsamt förklara hur han ska stänga ner ett företag som börjat få alldeles för mycket uppmärksamhet.
Det går inte att låta bli att bli rasande när man betänker hur förlåtande och skyddande Advokatsamfundet är mot de skråmedlemmar som hjälper gängkriminella. Envetet beskrivet och kritiserat inte minst av Expressens politiska redaktör, Patrik Kronqvist:
Och det går knappt att komma till en annan slutsats än att ansvaret för att anlita skötsamma företag måste öka hos våra huvudleverantörer. Den som får det oerhört lukrativa kontraktet för att bygga ett sjukhus eller ett badhus, ska inte kunna titta bort medan svart arbetskraft skyfflar undan förgiftad jord och dumpar det på någon åker. Den som anlitar en rivningsfirma bör få ett större ansvar för att det företaget har alla papper i ordning, och bara anlitar vit arbetskraft. Det är alltför lätt för alltför många att vända bort blicken.
Se serien. Den ger en hälsosam dos ilska och misstänksamhet. Det hjälper mot naivitet.
