För ett halvår sedan utsåg regeringen Martin Norsell, professor i militärteknik och rektor för Högskolan Dalarna, till ny generaldirektör för Universitetskanslerämbetet (UKÄ). Det borde den inte ha gjort. Den borde ha gjort honom till universitetskansler.
Kanslerstiteln avskaffades av regeringen Löfven utan att den ansvariga ministern Helene Hellmark Knutsson kunde ange några rimliga skäl till beslutet. I en intervju med tidningen Universitetsläraren sade hon att det handlade om att ”tydliggöra att verksamheten är en statlig myndighet”, men detta kan inte ha varit en hemlighet för någon enda person med intresse av vad UKÄ och dess kansler hade för sig.
Genom det klåfingriga ingreppet klipptes ett band plötsligt av, som länkade samman dagens moderna högskolevärld med stormaktstidens återuppståndna universitetsliv. Riksrådet Johan Skytte blev kansler för Uppsala universitet 1622 och följdes i ämbetet av personer som Axel Oxenstierna och poeten Gustaf Philip Creutz. Arkitekten Nicodemus Tessin d.y., som ritade Stockholms slott, var kansler för universitetet i Lund 1714-1728.
På 1800-talet gick man över till att ha en enda kansler i riket, skulle vaka över kvaliteten i hela den samlade universitetsvärlden. Rollen förändrades över tid och den formella hemvisten kom att variera men själva titeln blev lämnad i fred och kunde påminna dels om samhörigheten mellan nu och då, dels om särprägeln hos den akademiska miljön.
I Finland har man föga förvånande visat större pietet och känsla för historien. Det är reglerat i lag att såväl Helsingfors universitet som Åbo akademi ska ha en kansler och ämbetet återfinns på ytterligare några lärosäten.
Men i Sverige kliade det pockande i makthavarnas fingrar, och i november 2016 fattade regeringen beslut om att nästa UKÄ-chef skulle vara ”generaldirektör”. Som andra myndighetschefer.
Det är omöjligt att se ingreppet som någonting annat än ännu en signal till den akademiska världen om att den inte ska tro att den är något märkvärdigt och speciellt. Universiteten ska inte utgöra någon frizon. Deras styrelseledamöter och alla styrelseordförande ska utses av regeringen. Staten ska ha en gemensam värdegrund och styras på ett enhetligt sätt.
Utbildningsminister Mats Persson talar engagerat om värdet av att värna den akademiska friheten. Här hänger en frukt mycket lågt mitt framför ögonen på honom. Att låta Martin Norsell byta titel från generaldirektör till universitetskansler kommer för all del att ha minimal praktisk betydelse i det korta perspektivet, och beslutet i sig ökar inte de enskilda forskarnas frihet, men reformen skulle visa respekt för den akademiska världens unika karaktär, och man ska aldrig underskatta symbolernas långsiktiga kraft.
Det är förstås ännu mer angeläget med ökad kollegialitet, en minskad roll för staten vid styrelseutnämningarna och ökad ekonomisk självständighet. Men man ska inte låta det bästa bli det godas fiende.
