Min morfar var en kraftig man som aldrig tackade nej till en bit tårta till kaffet. Han var till åren kommen, men pigg i både kropp och knopp. En dag förlorade han sin aptit. Något stod inte rätt till och kort därpå fick han beskedet om att en elakartad form av cancer hade börjat sprida sig i hans kropp.
Första gången jag hälsade på honom efter beskedet blev jag ställd. Viktnedgången hade förändrat hans ansiktsform drastiskt. Ingen av oss som besökte honom nämnde det, men alla märkte det. Trots situationens allvar var han vid någorlunda gott mod. Han kände sig redo att dö och uttryckte en tacksamhet för det liv han hade haft.
Något han däremot var långt ifrån redo för var den smärta som snart skulle uppenbara sig. Den blev värre och värre för varje dag som gick. Han ville för allt i världen bo kvar hemma, så ett mobilt vårdteam besökte honom flera gånger om dagen för att dela ut smärtstillande mediciner. När smärtan blev olidlig fick han morfin.
Till slut räckte inte ens det. Han fick en plats på hospice. Allt jag visste var att det var ett ställe där man läggs in för att möta döden. Med tanke på situationen i vården och alla larmrapporter om besparingar och stressad personal blev jag oroad. Skulle han tillbringa sina sista dagar bortglömd i ett sterilt rum längst bort i en oändlig korridor?
Så fel jag hade. I Kålltorp fanns ett hospice med en stor och fin trädgård där min morfar fick ett eget rum. Avdelningen var lugn och harmonisk, fylld med inbjudande möbler och doften av nybryggt kaffe. På menyn stod såväl förrätt som efterrätt. Man gjorde sitt bästa för att även de som hade tappat sin aptit åtminstone skulle ta sig en tugga eller två.
Det allra finaste var dock att ingen behövde dö ensam där. De som saknade nära och kära lämnades inte ensamma i livets ofta största och alltid sista prövning, det fanns alltid personal tillgänglig som kunde avsätta tid för att ge tröst, trygghet och närhet till de döende. Hundar var välkomna, bara en sådan sak.
Jag och många med mig är oroade över situationen för svensk sjukvård. Vi betalar hög skatt samtidigt som vi läser om problem med tillgänglighet och långa väntetider. Det ska man med rätta bli upprörd över. Ett land som Sverige ska helt enkelt ha en sjukvård att lita på.
Samtidigt kan jag inte låta bli att känna en stor tacksamhet och glädje över att ha fått uppleva en så välfungerande och fin verksamhet som personalen på hospicet kunde erbjuda. Vetskapen om att det finns verksamheter som är redo att ta emot en den dagen då slutet närmar sig och hoppet om att bli botad sedan länge är släckt känns betryggande.
SKL har varnat för att regionernas och kommunernas ekonomiska situation kommer bli allt värre framöver. Politik är att prioritera och jag är inte avundsjuk på de politiker som såväl lokalt som regionalt framöver kommer att behöva ta tuffa beslut.
Låt mig ta tillfället i akt och framhålla ett önskemål: Prioritera inte ned den palliativa vården som sker på hospice. Ingen ska behöva oroa sig över att lämnas ensam och bortglömd den sista tiden i livet.
