Häromdagen berättade en person för mig om hur hen haft synpunkter publikt om sin kritiska syn på kusinäktenskap. Personen i fråga blev då utsatt för en massiv attack på sociala medier där hen skälldes för rasist bland mycket annat. Det hela resulterade i en uppmaning från hens arbetsgivare att sluta ha synpunkter i ärendet. Kort sagt, det blev dålig stämning och då kommer kraven på tystnad nu för tiden som ett brev på posten. Ängsligheten är monumental. Yttrandefriheten under attack.
När Inas Hamdan, journalist på Sydsvenskan, skrev vad som egentligen sades på arabiska under demonstrationer mot Israel i Skåne, blev det uppenbart att budskapen skiljde sig rejält från det som hördes på svenska. Till skillnad från det som fördes fram på svenska var den arabiska avsevärt mer hotfull, med uppmaningar till våld och att Israel borde utplånas.
Samma grupperingar som uppmanar till terrorism drar sig inte för att försöka skrämma journalister till tystnad. Hamdan fick efter sitt reportage ganska omgående ett skanderande gäng på 40 personer som demonstrerade och skrek slagord utanför sitt hem. Uppenbart i syfte att skrämma henne till tystnad. Heder åt Sydsvenskans ledning som istället för att vika ner sig står upp för sina journalister och vägrar låta mobbarna vinna.
Hösten 2018 blev jag stämd för förtal med hatbrottsmotiv i ett enskilt åtal till Göteborgs tingsrätt. Jag hade kallat dem som stämde mig för extrema röster på min blogg. Men innan de skickade in ansökan fick jag ett mail där deras juridiska ombud skrev: ”De vill dock ge dig möjlighet att vidta rättelse genom att du dels tar ner de inlägg på din blogg där mina klienter beskrivs i negativa ordalag, dels publicerar en offentlig ursäkt på samma blogg.”
På engelska kallas detta för law fare, att skrämmas med juridik. Något inte helt ovanligt i vår lättkränkta tid. Själv ansåg jag mig ha fog för mina synpunkter. Personerna som anklagade mig hade dokumenterade kontakter med terrordömda individer och jag ansåg att mitt uttalande låg inom ramen för svensk yttrandefrihet. Jag fick rätt. Men det tog fyra år innan slutligen Högsta domstolen avslog deras överklagande av den friande hovrättsdomen.
Jag är också kritisk till kusingifte, både för barnens skull och för att det leder till en osund klankultur i samhället. Det är en högst relevant diskussion att föra. Reaktionen på Inas Hamdans artiklar är ett angrepp på yttrandefriheten. Mina blogginlägg om hedersförtryck och extremism i samhället blev också anklagade för att vara rasistiska. Jag menar att det är fullständigt åt skogen att vika ner sig för den sortens mobbning. En arbetsgivare, myndighet, akademi eller journalistik får inte vara så feg. Det är ynkligt.
Enligt min erfarenhet är det omöjligt att tala klarspråk utan att någon känner sig trampad på tårna. Och jag menar att vi undergräver yttrandefriheten när vi viker ner oss för dem som kallar all kritik för rasism. Law fare hör inte hemma i ett anständigt politiskt samtal. Inte heller mobbning av kritiska åsikter. Tystnadskulturen måste få ett slut.
