Vi satt i sammanträdesrummet, lärarna och jag. Ärendet gällde terminologin på en utbildning inom det medicinska fältet. Det hade kommit arga mejl från aktivistiska studenter. Under föreläsningarna upprepade de kraven: ”Utgå från den kroppsliga funktionen, inte från slarvig och lat retorik! Det heter menstruerande personer, inte menstruerande kvinnor!”.
Det var skarpa order. Man bör aldrig, förmanades lärarna, referera till eller utsäga biologiskt kön när man talar eller skriver om olika slags kroppsliga tillstånd. Lärarna var rådvilla. Korrigeringsavbrotten utgör en del av arbetsvardagen och det frestar på. Undervisningen blir lidande.
Det här sker inte i ett vakuum. Det är några år sedan Vårdguiden 1177 beslutade sig för att vara inkluderande genom att systematiskt undvika ordet kvinna. I samma anda gör även Skatteverket och Försäkringskassan semantiska krumbukter. Gemensamt är att kvinnor och flickor exkluderas ur språket, för att transpersoner och icke-binära ska känna sig inkluderade. Den som vill agera språkpolis har alltså mäktiga myndigheter i ryggen.
“Vi ska vara ärliga och säga att det finns en intressekonflikt här” säger Clara Berglund, generalsekreterare för Sveriges kvinnoorganisationer. Jämställdhetsarbetet förutsätter att vi talar om män och kvinnor som kategorier och som biologiska faktum, fortsätter Berglund. Om kvinnor osynliggörs och kvinnokroppens specifika del i reproduktionen förtigs, är jämställdhetskampen för lika rättigheter, vård och skydd tillbaka på ruta ett.
Därför är Berglund och den sammanslutning hon leder även motståndare till det lagförslag som säger att juridiskt kön ska baseras på självidentifiering. Går förslaget igenom ändras samhällets hela definition av vad kön är. Biologin frikopplas och självupplevelsen kan, med några knapptryckningar, få legitimitet som styrande sanning. Det innebär i sin förlängning att sammanhang som utgjort zoner för enkom kvinnor och flickor, såsom omklädningsrum, damidrott och skyddade boenden, inte längre kan fredas. Inga egna rum för vår tids kvinnor.
Nyspråket och lagförslaget må föras fram som progressivt och radikalt, men här gömmer sig en konserverande syn på genus och kön. Den som i ung ålder laborerar med roller och uttryck uppfattas inte bara lustfyllt tänja på gränserna, utan uttrycka en annan, äkta könsidentitet.
Vi är på ett olyckligt vis tillbaka i att beteende och preferenser måste följa snäva ramar för hur en traditionell pojke eller flicka ser ut och beter sig. Det är som att vi glömt bort att det var just könsrollerna som vi skulle utmana och frigöra oss från, inte automatiskt koppla ihop det med föreställningen om en inre könsessens.
Den svenska jämställdhetskampens pionjärer, de som kämpade för rösträtt och kvinnors tillträde till universitetsvärlden, stred hårt för att kullkasta seglivade myter om kvinnokroppen. Menstruationen sades göra kvinnan otillräknelig och allmänt svag, därför olämplig för studier och politik. Det är en grym ironi att kvinnorörelsen nu behöver argumentera för att myndigheter, och för den delen högre utbildning, ska tillstå att kvinnor och flickor alls existerar och att deras cykler också räknas.
