Socialdemokraterna vill göra något åt segregationen och integrationsproblemen. “Situationen är akut”, påpekar riksdagsledamoten Lawen Redar (S) som leder en arbetsgrupp för integration som tillsammans med ett antal andra arbetsgrupper tar fram förslag för partiets inriktning för 2030-talet.
Barn i utsatta områden ska kunna gå i förskolan redan från två års ålder, utan att betala avgift (Expressen den 12 juni). Men det är framför allt ett förslag om att alla barn från tre års ålder ska omfattas av skolplikt, som väcker anstöt.
Syftet är inte det som Socialdemokraterna anförde 2019, att “både mammor och pappor arbetar samtidigt som man har barn”. Det handlar inte heller om vad som är barnets bästa – det talas det knappast om.
Nej, syftet är rakt och tydligt: integration. Det beskrivs uttryckligen som att “samhället tydligare ska kunna använda skolan som åtgärd för ökad integration”. Därför vill man även sätta punkt för privata friskolealternativ (Expressen den 12 juni).
Och här är barn till svenska föräldrar nyckeln. Socialdemokraterna vill således införa åtgärder för att “utjämna förutsättningarna mellan barn i Sverige”.
Svenska föräldrar ska tvingas lämna ifrån sig sina treåringar till statens omvårdnad på grund av att barn till utländska föräldrar inte har lärt sig svenska. Men om syftet är integration, varför stanna vid tre års ålder? Och varför inte tvinga småbarn att vara på förskolan längre tid - för ännu bättre integration?
I dag är 95 procent av alla barn mellan 3-5 år redan inskrivna i förskolan. Vissa barn älskar att gå på förskolan, andra vantrivs. Men att många redan går dit frivilligt innebär inte att det ger fri lejd att införa statligt tvång. Att förskolan är frivillig är principiellt viktigt. Staten äger inte våra barn.
Vad Redar föreslår är klassisk socialdemokrati. I flera kommuner, bland annat Malmö och Vivalla, har man redan bussat elever från socialt utsatta områden till välfungerande skolor för att höja integrationen och betygen. Och i stället för att rikta in sig på den grupp som behöver speciella insatser, tenderar Socialdemokraterna att införa tvingande åtgärder som slår mot alla. Ta friskoledebatten exempelvis. Socialdemokraterna har länge drivit frågan att förbjuda alla religiösa friskolor eftersom vissa muslimska friskolor inte fungerar.
Men i grund och botten handlar det om att man nyttjar barn för att åtgärda konsekvenserna av den förda migrationspolitiken, som Socialdemokraterna till stor del bär skulden för. Förslaget är möjligen inte oväntat, men är icke desto mindre omoraliskt och orättvist.
I Socialdemokraternas värld är det rätt att röja undan föräldrars och barns självbestämmande. Barnen kan offras för samhällsbygget. Alla ska med – och ska kunna användas i integrationens och likvärdighetens namn. Det behöver vi inte acceptera.
