Den 30 augusti 2004 lanserades det politiska projektet ”Alliansen” av Fredrik Reinfeldt, Maud Olofsson, Göran Hägglund och Lars Leijonborg. Projektet lanserades som ett alternativ (alternativet) till en socialdemokrati tömd på kraft. Hade projekt levt i dag hade Alliansen kunnat fira 20-årsjubileum.
Men döden för projektet inträffade i praktiken tio år senare på en scen i Nacka. Den dåvarande Alliansregeringen hade samlats för en offentlig kick-off. Det slutade med ett dunderfiasko där TV-bilder kablades ut på en djupt plågad Anders Borg som under tonerna av ”Fame” uppmanades att ”klappa hårdare”.
Alliansens regeringsår är i dag mest förknippade med en lång rad fiaskon. Få aktiva politiker, utanför Centerpartiet, vill sammankopplas med Alliansprojektet eller Fredrik Reinfeldt.
Mest ansvarslöst var hanteringen av det svenska försvaret. Alliansen tog 2006 över den omdömeslösa nedrustningspolitik som Göran Persson hade inlett. Men i stället för att bromsa nedskärningarna valde Alliansen att påskynda slakten och avskaffade dessutom värnplikten. Försvarsminister Mikael Odenberg (M) hade ryggrad och avgick i protest.
Men minst lika illa var Alliansprojektets ointresse för ekonomisk tillväxt. Energipolitiken fick förfalla. Statliga Vattenfall köpte Holländska Nuon för 90 miljarder kronor. Ett köp som kallats för ”Sveriges sämsta affär”. Miljarder som naturligtvis borde använts för att investera i svensk energiproduktion.
Med ekonomiska subventioner skulle ”enkla” jobb skapas. Rutavdraget är det tydligaste exemplet. Men resultatet av rutavdraget blev inte att arbetslösa i Sverige blev sysselsatta – i stället blev det främst en lockelse för lågkvalificerad för invandring.
Finansministern deklarerade att Sverige hade ”överinvesterat i järnväg”. Nödvändigt underhåll lades i malpåsen.
Omställningsförmågan på arbetsmarknaden urholkades. Kraftiga nedskärningar gjorde på arbetsmarknadsutbildning och a-kassan. Yrkesprogrammen på gymnasiet urholkades.
Migrationspolitiken liberaliserades. Miljöpartiet och Alliansen lanserade OECD:s mest liberala arbetskraftsinvandringspolitik. Tyngdpunkten förflyttades från vad som är bra för svensk tillväxt till vad som är bra för arbetsgivare som vill anställa städare och köksbiträden för en spottstyver.
Resultatet av Alliansens brist på förståelse för vikten av tillväxt och produktivitet går att utläsa i hårda data.
BNP per person (reala termer) var vid tillträdet 520 000 kronor. 2014 var siffran 535 000 kronor. En ökning med blygsamma tre procent på åtta år. 1994 till 2006 hade BNP per capita ökat med över tre procent – varje år!
Alliansen må var stendöd. Men det är också plågsamt tydligt att varken borgerligheten eller socialdemokratin under de tio senaste åren har erbjudit ett alternativt projekt för Sverige.
Regeringarna Löfven, Andersson och nu Kristersson har mest ägnat sig åt att administrera och i bästa fall häva de värsta dumheterna av den politik Fredrik Reinfeldt sjösatte.
Nu är det hög tid för en politik som sätter fokus på tillväxt. En politik som tar Sverige framåt.
