En natt i januari i år bröt sig tre tonårskillar in hos en man i Västervik. De band honom och under den påföljande timmen tände de bland annat eld på hans skägg, använde en borrmaskin för att borra hål i hans hår och knivskar honom.
Offret fick – tack och lov – inga allvarliga bestående fysiologiska men. Just därför anser tingsrätten att misshandeln endast ska betraktas som grov, inte synnerligen grov.
Straffen blev strax över miniminivån.
På X, tidigare Twitter, delar jurister – framförallt åklagare – ofta liknande fall där domstolar mildrar allvarlighetsgrad och minskar straffvärdet. För en icke jurist är det en märklig upplevelse att läsa dessa domar.
Brotten kan beskrivas som mycket allvarliga, till och med avskyvärda. Flera kriterier för att döma hårda straff kan vara uppfyllda. Men så kommer någon liten invändning som ändrar resonemanget och domstolen landar i en mildare påföljd.
Det är som om rättssystemet har sina egna måttstockar. Enligt Högsta domstolen var det heller inte synnerligen grov misshandel när två män slog och sparkade en tredje till den grad att han fick vårdas på intensivvårdsavdelning med livshotande skador, och opereras. Vad är synnerligt lidande om inte det?
Inte heller var brottet synnerligen grovt när en man knivskar sin flickvän så djupt i låret att hon fick skador på ischiasnerven. Domstolen menade att det inte “med säkerhet” gick att säga att skadorna på ischiasnerven var permanenta, trots att det var sannolikt enligt den medicinska utredningen.
Strax intill nerven går dessutom benets stora blodkärl, om de går av kan man förblöda inom minuter. Men skador med kniv eller annat tillhygge anses ofta vara kontrollerade, till skillnad från skador med skjutvapen. Trots att inte ens den bästa ortoped hade kunnat garantera att komplikationsfritt hugga djupt på måfå med en kniv i baksida lår.
Synnerligen grov misshandel infördes 2010, för att lagstiftaren var trött på att domstolarna sällan gav så mycket mer än minimistraff för grov misshandel. Men poängen med ytterligare en kategori försvinner om praxis blir att knappt något innefattas.
För att komma till rätta med att straffen och folkviljan skiljer sig åt borde regeringen direktreglera straffen genom schabloner, anser Adam Danieli, rättsstatsansvarig hos tankesmedjan Timbro. Liknande system finns i till exempel Storbritannien. Det är ett bra förslag, som bör kompletteras med procentmål på ungefär hur hög andel av brotten som bör ligga i mitten respektive utkanterna av straffskalan.
Men om domstolarna fortsätter att lägga stor vikt vid förmildrande omständigheter i andra delar av rättsskipningen riskerar även syftet med en sådan reform att tillintetgöras.
Ett vanligt motargument är att politikerna måste stifta bättre lagar. Det tycks dock vara lättare sagt än gjort. Under sin tid som justitieminister ändrade Beatrice Ask lagen två gånger för att se till att livstids fängelse blev utgångspunkt vid mord. Men det lyckades inte.
Högsta domstolens och övriga domstolars slutsatser måste helt enkelt ifrågasättas mer – vilket inte är samma sak som att ifrågasätta ett oberoende rättsväsende. Rättskipningen i Sverige styrs till stor del av en liten, och homogen, grupp jurister. Det är många, även i justitierådens egen bransch, som tycker att den logik och de värderingar som kommer till uttryck i prejudikat skiljer sig från vad övriga samhället anser är rätt och rimligt.
Högsta domstolen har ett stort förtroende att förvalta, och det är inte konstigt att förtroendet brister när de som borde bestämma – folket genom politikerna – gång på gång misslyckas med att justera lagstiftningen så att påföljderna blir vad de har menat.
Ju mer domstolarna försöker hitta förmildrande omständigheter, desto mer förmildrande kommer folk att se på försök att inskränka domstolarnas frihet. Det, om något, blir problematiskt i en rättsstat.
