Anna-Karin Wyndhamn: Hillbillyn som tog sig ur fattigdomen av egen kraft

Hopp, framtidstro och självrespekt är de nycklar som fått stora delar av den amerikanska arbetarklassen att ansluta sig till den nya högern i USA. Trots att omständigheterna är tuffa, finns alltid ett personligt ansvar

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

ANNONS

I sin hyllade självbiografi ”Hillbilly Elegy” (Harper, 2016) beskriver JD Vance en stenhård uppväxt i rostbältet i Middletown, Ohio. Under Vance ungdomsår flyttar stålverk och industrier utomlands. Arbetsplatserna som gett tidigare generationer arbete och inkomst försvinner. Inget nytt byggs i dess ställe.

Fattigdom, bidragsberoende och missmod kopplar greppet om arbetarbygder som en gång blomstrade. Pojken JD lever med allt upptänkligt elände in på kroppen: vardagen med mamman och en lång rad dubiösa partners präglas av fysiskt våld och verbala förödmjukelser, brutna löften, alkoholism och droger.

Sedan några veckor är den 39-åriga republikanen Vance, som tidigare profilerat sig som hård Trump-kritiker, vicepresidentkandidat till just Donald Trump. Vance ursprung förstärker partiets nya allians med de arbetarväljare som andra toppskiktspolitiker antingen vänt ryggen eller talat om med illa dolt förakt. Samma år som ”Hillbilly Elegy” utkom kallade demokraten Hillary Clinton gruppen för ”beklagansvärda” i ett tal och fäste vid dem alla dåliga värderingar en människa kan tänkas ha. Det kostade henne en vinst i det årets presidentval.

ANNONS

”Hillbilly Elegy” är ovanlig läsning, eftersom Vance laborerar med individ-, kultur- och strukturförklaringar till såväl hemstadens som den närmaste familjens sönderfall. Den ekonomiska politiken drog undan mattan för många familjer ja, men lika betydelsefulla är destruktiva hedersnormer och stela könsmönster inom familjerna. Båda måste förändras.

Vance vet hur det är att för sin överlevnad vara beroende av bidrag från den allmänna, men beskriver parallellt hur unga starka människor förlorar både drivkraft och arbetsmoral när bidrag ersätter lön över lång tid. Han har sett det ske. I detalj förklarar Vance hur mammans missbruk var ett socialt arv, men avstår att låta det förflutna ursäkta hur samma mamma gång på gång förrådde och utnyttjade närstående för att få pengar till droger.

Trots att omständigheterna är tuffa, finns alltid ett personligt ansvar. Problem och misslyckanden kan inte bara skyllas på andra. Det går att välja annorlunda. En människa som verkligen anstränger sig har i alla fall en chans att få livet att vända.

Till följd av mammans tunga missbruk tillbringar pojken mer och mer tid hos sin mycket kärva, men kärleksfulla mormor. Där gäller enkla och tydliga regler: Få bra betyg, skaffa ett jobb och lyft på häcken och hjälp till. Dessa rättesnören, tillsammans med militärtjänstgöring, blir en brytpunkt och resten är en framgångshistoria som löper genom toppuniversitet och prestigefyllda arbetsgivare.

ANNONS

Men det är kärleken i skildringen av uppväxtmiljön som gör att jag slukar boken. Vance är varken arg eller förbittrad: han skriver med stark sympati också om sin mor, trots att hon så ofta kom till korta. Hon görs inte till ett beklagansvärt monster.

Den här texten handlar inte om den politiska agenda som JD Vance, tillsammans med Donald Trump, går till val på. Den handlar om en åtta år gammal bok som skildrar en livsberättelse som knäpper identitetspolitiken på fingrarna, eftersom den visar att en människas ursprung inte behöver bestämma hennes livsbana.

ANNONS