I valrörelsetider tenderar den redan upptrissade nyhetscykeln att rasa i ett ännu galnare tempo. Partiernas utspel och politikerskandaler dyker upp i flödet, avverkas pliktskyldigt på ett par ledarsidor och drunknar i informationsträsket på mindre än 24 timmar. De allvarligaste konsekvenserna för huvudpersonen är på sin höjd ett eftermiddagslångt Twitterdrev.
Man kan inte begära att gemene man minns samtliga galenskaper i offentligheten. Men det finns en händelse som inte borde falla i glömska lika lätt.
Vi hade kunnat få ett nytt politikermord. Almedalenmördaren Theodor Engström hade inte bara psykiatrisamordnaren Ing-Marie Wieselgren, utan Annie Lööf, som sin måltavla.
En pikant detalj är att mördaren tidigare har uttryckt sympati för Sverigedemokraterna. Även 2014 befann han sig i Almedalen, iklädd en SD-tröja. Enligt uppgifter till Expo ska han då ha sagt till en representant för nynazistiska Svenskarnas parti att han ”sympatiserar med Sverigedemokraterna men jag stödjer er också” (6/7).
Tidningen ETC avslöjade nyligen hur partiet anställer så kallade nätkrigare för att piska upp drev i sociala medier (26/8). Partiets kommunikationsavdelning står bakom de populära Facebooksidorna Politiskt inkorrekt (87 000 följare) och Sverigebilden (21 000 följare). Där lägger de avlönade nätkrigarna dagligen upp inlägg och bilder som syftar till att grovt smäda den rödgröna sidan.
Ofta hamnar enskilda politiker och opinionsbildare i skottgluggen. Annie Lööf är bland de mest utsatta. Det hat som kunde ha kostat henne livet kommer inte från samhällets marginaler. Hon tvingas redan dela plenisalen tillsammans med människorna som sanktionerat det.
I en levande demokrati är kritik och politisk satir en nödvändighet. Men det är skillnad på vassa skämt och rena spottloskor. Att kalla en politisk motståndare ”landsförrädare” är lustigt endast för en djupt asocial person. Eller ideologiskt förblindad, för den delen.
Många liberalt sinnade borgerliga väljare undrar förmodligen vilka röda linjer som kommer dras vid ett SD-samarbete. Johan Pehrson (L) menar att det finns en: att partiet inte ska sitta i regering (SvD 18/8). Ebba Busch (KD) håller med – men säger att det kan komma att ändras i framtiden (SvD 23/8). Och Ulf Kristersson (M) vill ge partiet ”ett seriöst inflytande” (DN 19/8). Varför detta velande, kan man fråga sig. Går viljan till makt framför allt, månntro?
Det är uppenbart att isoleringen av SD var en felaktig strategi för att minska deras inflytande. Och att kunna samtala med alla är en del av parlamentarismens spelregler. Men flackandet inför vissa principiella gränsdragningar är på sikt oroande.
Borgerligheten har alltid varit måna om att framhålla Vänsterpartiets smutsiga historia när det krävts. När SD nu släppts in i värmen krävs medvetenhet kring antidemokratiska böjelser mer än någonsin. Som Folkpartiets gamla valaffisch från 1936 lyder: Bort med varje tendens till diktatursträvanden.
