En liten filmsnutt kan säga mer än tusen ord.
Nadja går med rollator i köket, trots att hon inte är någon åldring. Kokar kaffe, det gör hon sittandes i en stol. I tre år har hon varit sjukskriven på grund av smärtor i knän och rygg. Hon måste gå ner i vikt. Färre extrakilon skulle minska belastningen på lederna, och göra henne aktuell för operationer. Kost och motion har kapat 20 kilo, men det krävs 25 till.
Det finns en möjlig lösning: Läkemedlet Saxenda, som ökar mättnadskänslan. Nadja uppfyller alla kriterier – men hennes läkare vill inte skriva ut medicinen.
Anledningen är en rekommendation från läkemedelskommittén i Region Jönköpings län. Saxenda ingår inte i läkemedelsförmånen, och patienterna måste därför betala drygt 2000 kronor i månaden själva. Det är Nadja beredd att göra. Men läkemedelskommittén anser att det kan uppstå ojämlikhet i samhället om de som har råd får medicinen, medan andra blir utan. Lösningen blir alltså att ingen får behandlingen.
Det är helt snedtänkt. Vården blir inte sämre för någon annan om Nadja själv betalar för Saxenda.
Läkemedelskommittén i Region Jönköping är tyvärr inte ensamma om att i jämlikhetens namn neka patienter att själva betala för sin vård. För två år sedan presenterade Socialstyrelsen riktlinjer för vård vid fetma. Landets främsta sakkunniga ville rekommendera alla läkemedel, även de som likt Saxenda inte ingår i högkostnadsskyddet. Medicinerna som står utanför har nämligen överlägsna resultat. Men sent i processen strök generaldirektören Olivia Wigzell i expertgruppens rekommendationer.
Motivet ska ha varit att främja “en jämlik och offentligt finansierad vård”. Wigzells – en före detta socialdemokratisk toppolitiker – ideologi gick före det medicinskt bästa.
Men inte heller Wigzell uppfann hjulet. År 2014 presenterade Smer, Statens medicinsk-etiska råd, riktlinjer om att vården bör säga nej till med- och egenfinansiering. En del av argumentationen är rimlig, som att viss egenfinansiering kan skapa undanträngningseffekter.
Det gäller dock inte Saxenda. Liraglutid, den aktiva substansen, kan visserligen användas mot diabetes, men då i lägre doser. Till skillnad från den omdebatterade medicinen Ozempic har alltså Saxenda bara fetma som indikation, och också främsta användningsområde.
Egenfinansiering av Saxenda skulle kunna ses som något positivt. Fler patienter kan få bra vård, utan att det kostar samhället något. En win-win-situation.
Ökad privat betalning påstås undergräva förtroendet för offentlig sjukvård och läkemedelsförmånen. Inget raserar dock förtroende lika bra som när enskilda kommer i kläm för de styrandes paternalistiska principer.
“Varför ska jag inte få göra vad jag vill med mina pengar?” undrar Nadja. Det är en högst berättigad fråga. Den skattefinansierade vården bör betraktas som ett golv, en slags lägstanivå. Inte som ett tak som hindrar människor att få bättre hälsa.
