Temperaturen har börjat stiga. Tyvärr inte i rapporterna från SMHI, men däremot i den ekonomiska politiken. Nu skruvas förväntningarna upp inför Riksbankens räntebesked i nästa vecka och regeringens statsbudget för 2025. Den senare ska presenteras den 19 september och de skarpa förhandlingarna drar i gång redan i dagarna.
Inflationen är enligt många röster knäckt för den här gången, vilket ger utrymme för både sänkta räntor och offentliga satsningar.
Kristdemokraterna vill profilera sig som särskilt aktivistiska. Den ekonomisk-politiske talesmannen Hans Eklind har signalerat att partiet inte tänker låta finansdepartementet bestämma reformutrymmet på egen hand och att överskottsmålet inte får ”ligga i vägen” för ambitiös politik. Han undviker dock att nämna mer exakta nivåer.
Fast det finns det andra som gärna gör. Svenskt Näringslivs chefekonom föreslår att statsskulden ökas från cirka 30 till cirka 40 procent under de kommande åren, och enligt en färsk genomgång i Dagens Industri skulle LO skulle gärna se 100 miljarder i ofinansierade åtgärder under 2025. Företrädare för flera storbanker argumenterar för 60-80 miljarder kronor.
Vad blir det då? Ja, i onsdags sade Konjunkturinstitutet (KI) att regeringen troligen satsar 50 nya miljarder nästa år och hittills har regeringen Kristersson visat sig lyhörd inför sin myndighets prognoser och skeptisk till det alltför storvulna. Frestelsen att spendera blir förstås extra stor när så många hejar på, och det kan nog bli litet mer den här gången, men jag tror ändå att finansministern kommer att lyssna mer på KI än KD.
Utgiftsfester leder ofta till baksmälla. Men tillväxten är svag och det finns onekligen gott om brister att åtgärda, vilket är rimliga skäl till expansiv politik. Samtidigt kan man gott ha tre saker i minnet:
För det första går det att genomföra inte bara ofinansierade åtgärder utan även finansierade, vilket i högskattelandet Sverige bör betyda besparingar på vissa områden för att finansiera satsningar på andra (eller sänkt skatt). Sådant sker inte primärt av stimulans- utan av prioriteringsskäl och speglar politiska värderingar. SD har till exempel biståndet i sikte, men i den väldiga statsbudgeten finns fler sparmöjligheter än så.
För det andra ska man ha rimliga förväntningar på vad expansiva budgetar kan åstadkomma. Dels är avsikt och resultat olika saker och satsningar kan ge andra effekter än man tänkt sig, dels uppgår statsutgifterna till långt över 1 300 miljarder sammanlagt och även belopp på KI-nivå utgör blott några extra procent.
För det tredje är det av avgörande betydelse att satsningarna som görs riktar in sig på det allra mest betydelsefulla: det fortsatta arbetet med att få fason på statens försummade kärnuppgifter och förbättra förmågan till utveckling och tillväxt.
Försvaret och brottsbekämpningen har högsta prioritet. Därnäst kommer infrastrukturen inklusive energisystem och utbildning, forskning och centrala kulturinstitutioner. Även företagsamhetens möjligheter till långsiktig framgång vilar ytterst på att det råder stadga i samhällsbygget.
