I mitten av 1980-talet jobbade jag som truckförare på Volvo Personvagnar. Vi hade en personalchef som jag vill minnas hette Barbro. Henne kunde alla vi på Material, verkmästare, förmän och truckförare, gå till för råd och dåd. Det var ju inte som att hon företrädde oss fackligt men inställningen var att lösa problem som kunde uppstå i produktionen, om nån blev sjuk eller bara behövde information om vad som gällde oss som anställda. Hon var bra.
På den tiden fanns det rum för lite kantstötta personer på arbetsmarknaden. Såna som var fysiskt slitna efter ett långt arbetsliv, eller som hade drabbats av en olyckshändelse på jobbet och inte kunde prestera som tidigare eller bara människor som var lite speciella. Idag hade de väl haft en diagnos men då behövde de bara hitta sin plats, så var det bra med det. De jobbade i verktygsförrådet, satt och förarbetade material till produktionen eller städade. De behövdes.
Sen dess har personalavdelningar blivit Human Resources, HR-avdelningar. Och det är längesen det skapades plats för utarbetade, arbetsskadade eller bara speciella människor på svensk arbetsmarknad. De jobben är borta. Såväl från det privata som det offentliga arbetslivet. Attityden har hårdnat och föraktet för svaghet har gjorts till en dygd. Det är inte ovanligt att människor som inte platsar längre köps ut med ett halvårs betalning mot att de säger upp sig.
Det är ju också ett sätt att lösa problemen men förutom att det är hjärtlöst menar jag att det är ineffektivt. Det handlar ofta om personal med många års erfarenhet. Men i stället för att hitta lösningar för att kunna tillvarata deras kompetens skickar man ut dem i en oviss situation på arbetsmarknaden. Och det är inte ovanligt att HR-avdelningen är pådrivande i processen med argument om att det inte finns några jobb för den som inte kan prestera som tidigare.
För något har hänt i vår syn på arbetaren sen min Volvotid. Med Karl Marx ord handlar det om kommodifiering av människovärdet. Det betyder att man omvandlar människor till produkter. Humankapital med ett modernare ord. Där personalavdelningen tidigare var till för alla har HR ofta kommit att förknippas med chefsstöd. Och det är ingen dålig idé att stödja arbetsledande befattningar. Men det borde inte utesluta dem som jobbar längst ut i linjen.
HR betyder ju mänskliga resurser men kan i sina sämsta stunder översättas till hot och repressalier. Jag har hört exempel där man försökt få bort personal som inte presterar för tillfället genom att strunta i LAS och ta skadeståndet. Göra pinan kort. Detta av individer som i vanliga fall är både socialt och mänskligt kompetenta. Det är inte de enskilda individerna som arbetar på HR-avdelningarnas fel. Det är hela idén om människovärdets nedgradering.
Allt var absolut inte bättre förr. Det fanns skäl till att jag engagerade mig fackligt på den tiden. Men jag saknar min gamla personalchefs funktion med både pondus och värme i arbetslivet. Alla behöver känna sig respekterade. Människovärdet vi fordra tillbaka.
