Enligt filosofen Michel Foucault är kunskap inte bara en spegling av verkligheten, utan en upplevelse som skapas genom narrativ. Vad ett samhälle betraktar som “sanning” är ur Foucaults perspektiv bara den verklighetsbeskrivning som för tillfället gagnar makten bäst – vilket inte har med objektiva fakta att göra.
Diskrepansen mellan narrativ och verklighet tenderar att öka när den existerande maktordningen hotas, vilket just nu tydligt syns i västvärldens etablerade medier.
Ett exempel är att söktjänsten Googles automatkompletteringsalgoritm nyligen kritiserades för att ha filtrerat bort sökträffar om mordförsöket på Donald Trump, samtidigt som socialliberala nyhetsmedier på ett kampanjliknande sätt försöker framställa den relativt impopulära presidentkandidaten Kamala Harris som en frälsargestalt.
På liknande sätt beskriver public service konsekvent Argentinas libertarianska president Javier Milei som “kontroversiell” – medan Hamasledaren Ismail Haniya skildras som “pragmatisk”. Svenska Dagbladet går ännu längre och framställer terrorledaren i en (nu ändrad) rubrik som en sörjande fredsvän, och låter samtidigt den kritiserade iranske forskaren Rouzbeh Parsi på nyhetsplats ifrågasätta Israels legitimitet som demokrati.
Ett tredje exempel är hur etablerade medier återkommande lyfter fram Storbritanniens högerextrema kravaller, men samtidigt knappt nämner de etnifierade upplopp vars våld med religiösa förtecken nu riktas mot majoritetsbefolkningen.
Denna obalanserade rapportering kan bortförklaras med att alla redaktioner helt enkelt inte hinner täcka alla nyheter och vinklar, eller att Googles algoritm ibland inte fungerar som tänkt – men den sammantagna bilden är samtidigt ett tydligt exempel på ett övergripande och ensidigt vänsternarrativ: Harris är god, Trump är ond. Palestina är gott, Israel är ont. Högervåld fördöms, migrant- och vänstervåld relativiseras.
Problemet med idealiserande narrativ är inte deras innehåll. Sveriges största dagstidning har all rätt att bedriva kampanjarbete för presidentkandidat Kamala Harris, det står Svenska Dagbladet fritt att försköna bilden av terrorister – och högerextrema kravaller är givetvis klandervärda även om de faktiskt bara är en av flera revolterande grupper.
Det verkliga problemet är att det dominerande narrativet gör tillvaron obegriplig för medborgare som ensidigt formar sin verklighetsuppfattning utifrån dessa medier – vilket i sin tur driver på polarisering och en demonisering av de meningsmotståndare man är oförmögen att förstå.
Vanföreställningen att “Kamalamania” plötsligt skulle ta över USA gör Trumps valrörelse obegriplig. Skönmålandet av Hamas gör Israels agerande obegripligt – och att utesluta etnifierat våld från nyhetsrapporteringen gör Europas tilltagande kulturella konflikter obegripliga.
Men som Foucault hävdar, så syftar inte det dominerande narrativet till att göra världen begriplig – utan bara till att producera en sanning som upprätthåller den rådande maktordningen.
