Torsdagen den 22 augusti höll regeringen sitt traditionsenliga kräftkalas på Harpsund. Men innan ministrarna kunde slänga sig över sötvattensdjuren och skölja ner dessa med öl (men utan nubbe!) så skulle finansministern som brukligt avslöja vad ”reformutrymmet” kommer att vara i den kommande budgeten.
Konjunkturinstitutet hade i förväg sagt att 50 miljarder kronor var den korrekta uttolkningen för Budgeten 2025. Själv hade jag i olika mediekommentarer konstaterat att givet stigande arbetslöshet, svag tillväxt och en inflation under Riksbankens mål så är närmare 100 miljarder fullt möjligt.
Finansminister Elisabeth Svantesson landade på 60 miljarder kronor i ofinansierade reformer i höst.
Hon kommer utöver detta satsa ytterligare medel till stöd för Ukraina (som inte fult ut räknas in i reformutrymmet) och lägga till/addera nya medel i vårbudgeten.
Regeringen har därmed uppenbart börja styra bort från överskottsmål, och siktar snarare på ett underskottsmål över tid. Det är välkommet.
Men det handlar så klart inte bara om hur mycket man satsar. Lika viktigt är på vad man satsar. Och här finns skäl att vara orolig.
Regeringen har under de senaste året skickat en lång rad skatteförslag på remiss, förslag som nu är färdiga att gå till beslut. Totalt planeras det för omkring 25 miljarder kronor i sänkta skatter. Genomförs samtliga dessa skattesänkningar i budgeten så kommer således nästan hälften av reformutrymmet att användas till att sänka skatter.
Två av dessa skattesänkningar framstår som rejält olämpliga givet konjunkturen.
Regeringen planerar för stora skattesänkningar för grupper som tjäna omkring en miljon eller mer per år. Det gör man genom avskaffa den så kallade nedtrappningen av jobbskatteavdraget, som innebär att höginkomsttagare idag inte får något skatteavdrag. Detta är en skattesänkning som inte kommer få några hjul att snurra. Sänkta skatter för höginkomsttagare leder till ökat sparande då gruppen inte har stora behov av ökad konsumtion.
Regeringen planerar vidare att sänka skatten på sparande med sju miljarder kronor genom att göra delar av skatten på så kallat ISK-sparande skattefritt. Detta är en reform som är strukturellt ytterst tveksamt då den har en dålig fördelningsprofil. Men förslaget framstår som extra märklig att genomföra i dagsläget. Detta då reformen kommer driva fram ett ökande/ökat sparande i en tid när hushållens konsumtion behöver stimuleras.
Nu gäller det att använda pengarna klokt och maximera den ekonomiska tillväxten i Sverige. Låg- och medelinkomsttagare är i dag hårt pressade av höga boräntor och höga matpriser. Om vi ska få fart på hjulen behöver hushållen börja att konsumera. Det sker bäst genom träffsäkra reformer så som höjda barnbidrag, avskaffat karensavdrag och höjt grundavdrag på kommunalskatten.
Därtill krävs stora satsningar för att kraftigt öka underhållet av infrastrukturen i Sverige. Det gäller alltifrån vägar och järnväg till elnät och avloppsanläggningar.
