Vänta med lagändringar tills mer fakta finns på bordet, skrev Jovanna Dahlgren på denna tidnings debattsida i april i år (6/4). Då hade riksdagen ännu inte röstat igenom könstillhörighetslagen.
Några månader senare gjorde Dahlgren, professor i barnendokrinologi, som hon lovade i artikeln och bjöd in allmänheten till en heldagskonferens på Sahlgrenska akademin. Syftet var att belysa forskningsläget vad gäller könsdysfori.
Lagen sänker åldersgränsen för juridiskt könsbyte, från 18 år till 16. Förändringen innebär vidare en förenkling av bytet, då dysforidiagnos inte längre behövs. Vidare slopades krav på tillstånd från Socialstyrelsen för kirurgiska ingrepp. Lagändringen får konsekvenser för vården av patienter med könsdysfori.
Dahlgren var en av många som avrådde från lagen med motiveringen att kunskapsluckorna är betydande. Inbjudan till konferensen riktades därför särskilt till statsministern och till riksdagsledamöter i Moderaterna och Liberalerna, då det var dessa som drev på.
Om de två regeringspartierna hade valt att sansa sig, hade de under en augustidag i Wallenbergsalen fått reda på att det vetenskapliga stödet för tidiga insatser i form av exempelvis pubertetsblockerare är ytterst svagt. De studier som finns baseras på mycket små grupper, ofta bestående av individer som själv anmält sig.
Det är en omständighet som starkt kan påverka resultatet och sänka tillförlitligheten i en undersökning. Riksdagsledamöterna som tryckte på ja-knappen hade fått veta att randomiserade kontrollstudier saknas nästan helt, liksom långtidsstudier och metaanalyser. Det senare är alltså sammanvägningar av studier med hög evidensgrad. Våra folkvalda hade fått höra att hjärnan är fullt utvecklad först vid 25 års ålder.
Det är ett faktum som manar till försiktighet och inte till sänkt åldersgräns, eftersom en person i tonåren kanske inte kan ta in konsekvenser av behandling och oåterkalleliga ingrepp som fordrar livslång behandling och som innebär mycket stora kroppsliga risker. Vi vet att det nästan alltid finns ytterligare en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning hos unga människor med könsdysfori, men vi vet inte om upplevelsen av dysfori är en del av den andra diagnosen eller en följd av den.
Om riksdagsledamöterna hade valt att närvara vid konferensen, hade de fått förklarat för sig att en sådan patient är hjälpt av en vård som tar ett helhetsgrepp för att förstå, inte av en omgivning som drar snabba slutsatser av ett tillstånd som uppkommit plötsligt.
Men de med politiskt ansvar hade inte tid att vänta. Partitopparna nobbade debatt och ville inte lyssna på invändningar.
Inom vilket annat politikområde är regeringen beredd att gå emot sina egna väljare, partimedlemmar och ledamöter för att driva igenom något som saknar evidens? Inte bara det, vad mer kan man tänka sig att förändra utan att ens ta del av det aktuella forskningsläget?
Kanske handlar det om en vilja att göra gott, även om Sahlgrenskas symposium visar att man snarare bidrar till motsatsen. Men det är svårt att skaka av sig misstanken om att man är rädd att stöta sig med vissa starka intresseorganisationer. Så kortsluts den demokratiska processen, i strid med både allmän opinion och vetenskap.
