Under generationer utsattes den romska minoriteten för tvång och systematisk diskriminering av samhället. Behandlingen bidrog till ett välfärdsgap mellan romer och majoritetsbefolkningen. För detta har staten dåligt samvete, varför insatser i form av ambitiösa inkluderingsstrategier sjösatts på EU-nivå för att utjämna orättvisor och sona förtryck.
Syftet är att stärka gruppens förtroende för institutionerna och tillförsäkra romer samma möjligheter som andra medborgare. Det har mynnat ut i en rad nationella och lokala projekt, i råd, föreningar och kulturhus som bekostas av skattemedel.
Men granskning efter granskning visar att dessa satsningar är totala fiaskon. De har inte alls säkrat att individer inom den romska minoriteten, på samma vis som icke-romer, äger makten att välja utbildning, partner och livsväg.
Skälen till att inkluderingsstrategin misslyckats kapitalt utforskar Expressenjournalisten Jenny Strindlöv i ”Romani Kris” (Mondial, 2024). Hon vänder blicken mot den romska kulturens normer och parallella rättskipningssystem. Här djupintervjuas män och kvinnor som varit föremål för en ”kris”, liksom de äldre män som agerar domare.
Reportageboken ger en unik inblick i hur kris fungerar rent praktiskt, liksom på vad sätt kulturens levnadsregler påverkar de mått och steg en individ inom gruppen vågar ta. Sociala medier spelar en central roll, då livesändingar av rättegångar på Facebook har förstärkt spridningen och därmed den disciplineringssignal som straffet (uteslutning eller böter) skickar. Föreställningar om heder är centrala och svängrummet för flickor och kvinnor ytterst begränsat.
I flera fall har individer med positioner i kommunernas speciella satsningar på romsk inkludering, samtidigt haft nyckelroller i kris och hållit rättegång i det allmännas lokaler. Ansvariga politiker har gång efter annan vänt bort blicken. Strindlöv ger vidare exempel på hur romska brobyggare i skolan inte fungerar som brygga mellan romer och offentliga verksamheter. I stället agerar brobyggaren som hederskulturens beskyddare. Så var det för högstadieläraren Eva när hon försökte larma då unga flickor plötsligt försvann från skolan eller när en pojke började tala om ”sin fru”:
”Han och familjen pratade romani med varandra och sedan sa brobyggaren i princip att du måste förstå att romer har sin kultur och sitt sätt.”
Tvärtemot avsikten fungerar brobyggarna som kommunen utsett som bromsklossar i inkluderingsprocessen. De tillhör ofta minoritetskulturens mest traditionella läger. Och på sätt och vis har de lagen på sin sida.
Enligt den fjärde paragrafen i lagen om nationella minoriteter ska det allmänna främja minoriteternas möjligheter att bevara sin kultur i Sverige. Lagen betonar särskilt vikten av att barn får växa upp med den kultur de fötts in i, men inte valt.
Detta har skapat en situation där politiker och tjänstemän ältar majoritetssamhällets övergrepp i det förflutna, men ignorerar det levande förtryck som vissa destruktiva sedvänjor inom den romska kulturen utgör för romer här och nu. Det är normer som måste förändras.
De makthavare som blundar för denna verklighet sviker ännu en generation romer.
