”Jag väntar på socialdemokratin men jag är inte hoppfull.” Orden fälls av en arbetskamrat. Han har i likhet med flera inom den kroppsarbetande arbetarklassen röstat på Socialdemokraterna i hela sitt liv. Tills för några val sen då han upplevde att partiet vek av från honom och hans verklighet. Det var ingen protest. Bara ett lugnt konstaterande av att partiet lämnade hans perspektiv och han tog konsekvenserna av det.
Sen dess röstar han på Sverigedemokraterna. Min arbetskamrat gjorde en kalkyl där han ansåg att resurser till invandringen, skolan och välfärden var ojämnt fördelade. När jag frågar vad som skulle få honom att rösta socialdemokratiskt igen talar han om ett parti som återigen företräder hans och hans arbetskamraters verklighet.
Det här är en man jag diskuterar litteratur, politik och styrketräning med. Eftertänksam, intellektuellt hederlig och rolig. När representanter för mitt parti talar om min arbetskamrat får han istället höra att han är såväl nazist, rasist som populist. Det är nämligen så snacket går när man talar om sverigedemokraternas väljare. Jag kan avslöja att det inte fungerar jättebra som morot för att återigen lägga sin röst på socialdemokratin.
Vi är cirka två miljoner kroppsarbetare i Sverige som inte jobbade hemifrån under pandemin utan gick till jobbet varje dag. Vi finns i de samhällsbärande yrkena inom vården, kollektivtrafiken, renhållningen med mera. Vi var lika oroliga som alla andra för att bli sjuka och smitta nära och kära. Till viss del gjorde vi det också. Att sitta två i en lastbilshytt är exempelvis inte optimalt ur smittskyddssynpunkt. Men utan oss hade Sverige gått åt skogen.
Jag tycker det är respektlöst att kalla de av mina arbetskamrater som gjorde denna samhällsinsats för nazister och rasister, enbart för var de lägger sin röst. Det finns extrema röster absolut, precis som inom alla politiska riktningar. Men jag menar att väldigt många har gjort samma kalkyl som min arbetskamrat. Och de är varken nazister eller rasister.
Jag har också synpunkter på SD. Även om deras tonläge ofta är högt ser jag inga verklighetsbaserade förslag till lösningar på hur man ska komma tillrätta med vare sig jämlikheten, brottsligheten eller vår bristande integration. Men deras väljare måste jag kunna samtala med.
Och när man talar om mina arbetskamrater som lurade att rösta på ett populistiskt parti är det farligt nära det resonemang som Hillary Clinton förde om dem ur den amerikanska arbetarklassen som kunde tänka sig att rösta på Donald Trump som beklagansvärda människor. Nå, jag kan meddela att detta inte stämmer. Jag ser varje dag exempel på sagolika insatser för att samhället ska fungera. De är inte beklagansvärda. De är värda respekt.
Trots att jag är socialdemokrat väntar jag i likhet med min arbetskamrat på en förändring av mitt parti. Ökenvandringen inom identitetspolitiken måste avslutas. Kraften i arbetarrörelsens själ finns inom räckhåll. Men då måste vi börja tala med arbetarklassen istället för att skälla ut den.
