Löntagarfonder är ett jävla skit men nu har vi baxat dom ända hit. Så diktade finansminister Kjell-Olof Feldt (S) i samband med att Socialdemokraterna i riksdagen röstade igenom införandet av löntagarfonderna.
Beslutet om fonderna hade föregåtts av en omfattande debatt präglad av ett alltmer oförsonligt tonläge. Kulmen blev manifestationen i Humlegården den 4 oktober 1983 när tiotusentals demonstranter protesterade mot vad som uppfattades som fondsocialism.
Vad hade då hänt?
Embryot till löntagarfonder lanserades inför LO-kongressen år 1971 av Metallindustriarbetarförbundet. Fackförbundet var bekymrat över att storföretagen investerade för lite i Sverige. I motionen uppmanades LO ”att utreda om och på vilket sätt fackföreningsrörelsen skall engagera sig för kollektiv kapitalbildning”.
Motionen fick ingen större uppmärksamhet 1971. Men en boll hade satts i rullning. Frågan om behovet av kollektiv kapitalbildning började att leva ett eget liv.
LO-ekonomen Rudolf Meidner fick uppdraget att ta sig an utredningsuppdraget. Beteckningen löntagarfonder började användas.
I en intervju från 1974 definierade Meidner sitt utredningsuppdrag som ”hur de övervinster som uppstår som en följd av den solidariska lönepolitiken ska komma löntagarna till godo”. I korthet så var analysen att den svenska lönebildningsmodellen, med en jämn löneökningstakt mellan olika sektorer, kraftigt hade gynnat framgångsrika svenska storföretag som fick lägre löneökningar än vad företagen egentligen skulle kunna bära.
1975 lanserade Meidner rapporten ”Löntagarfonderna”. Därefter följde nästan ett årtionde av intensiv samhällsdebatt. Initialt fanns ett visst stöd för fonderna även bland borgerliga företrädare. Men när Sverige gick in i 1980-talet hade försöken till samsyn havererat.
Kulmen blev de stora demonstrationerna den 4 oktober 1983.
Väl införda blev löntagarfonderna en relativt marginell företeelse. Men de politiska konsekvenserna blev enorma under årtionden.
Löntagarfonderna bidrog till att radikalisera SAF (föregångaren till Svenskt Näringsliv). Organisationen kom att ge upp den samförståndsanda som hade präglat Sverige under stora delar av 1900-talet. SAF kom att lägga allt mindre energi på att vårda partssystemet på arbetsmarknaden och i stället fokusera på politisk opinionsbildning. En stark symbol för det var de stora resurser som pumpades in i Timbro och andra nyliberala näringslivsprojekt.
Ska man förstå Sveriges på flera sätt extrema ekonomiska politik under 1990- och 2000-talen så kan svaret i flera delar sökas just i den pendelsvängning som löntagarfonderna bidrog till att orsaka inom SAF och i borgerligheten.
Har då striden om löntagarfonderna något att lära de som i dag är aktiva inom fack och arbetsgivarorganisationer i dag? Ja, det tror jag.
Ta gärna hårda strider om den klassiska fördelningen mellan vinster och löner mellan fack och arbetsgivare. Men uppstår obalanser på grund av lönebildningen så måste parterna lösa det själva. Inte springa till politiken.
