Skattesänkningarna i budgeten för 2025 gör att skattetrycket blir det lägsta sedan 1980. Ännu ett steg tas i en utveckling som pågått sedan början av 2000-talet.
Sverige var traditionellt sett inget högskatteland, men under det radikala 1970-talet greps politikerna av utgiftsfeber och lade allt tyngre bördor på individer och företag. Under de fem åren 1973-1978 sköt det samlade skattetrycket i höjden från 37 till 45 procent av BNP och 1990 nåddes en historisk topp på nästan 50 procent. Tillsammans med övrig iver att politisera allt mellan himmel och jord satte det tvångströja på ekonomin. Under lång tid efteråt var den stora politiska uppgiften att ställa saker till rätta igen.
När de rödgröna nu rasar mot Tidöpartiernas skattesänkningar ska man komma ihåg att skattetrycket minskade en hel del under andra halvan av Göran Perssons fögderi och att regeringarna Löfven i allt väsentligt behöll de skattesänkningar som genomfördes av Firma Reinfeldt & Borg. Styrande socialdemokrater gillar att ha mycket pengar att röra sig med, men det gör medborgarna också. Höjda skatter är ingen valvinnare nuförtiden och 2026 års Mikael Damberg lär sjunga en annan visa än 2024 års modell.
Finns då något hopp om att trenden ska kunna fortsätta? De lägst hängande frukterna har rimligen redan plockats och det finns flera områden där det allmänna behöver öka sina insatser: försvar, rättsväsende och infrastruktur för att ta några exempel.
Innan man förtvivlar kan man med fördel ta sig en titt på Riksrevisionens (RR) hemsida och studera deras senaste granskningar. RR sorterar under riksdagen och undersöker hur regeringen sköter sina uppgifter och hanterar skattemedlen som de folkvalda beviljar. Påfallande ofta har man funnit goda skäl att ifrågasätta hur verksamheten bedrivs.
I mitten av september kom en granskningsrapport om Industriklivet, en möjlighet att söka ”gröna” bidrag från Energimyndigheten. RR konstaterar att projektet ”varken har utformats eller hanterats” på bästa sätt. Många åtgärder som fått stöd löper risk att överhuvudtaget inte kunna genomföras.
Granskningen före gäller hur socialförsäkringen fungerar för dem som har utländska inkomster. Enligt RR är risken för felaktiga utbetalningar stor. En tidigare granskning visar att flera myndigheter brister när det gäller att fastställa identiteten på människor som kommer till Sverige, vilket innebär ”höjd risk för identitetsrelaterad brottslighet och felaktiga utbetalningar från välfärdssystemen.”
Och så vidare.
Vid varje budgetpresentation höjs tusen och en röst som kräver mer pengar. Uppföljning och resultat väcker inte på långa vägar samma uppmärksamhet och heta känslor. Men så borde det vara. ”Valuta för pengarna” skulle kunna vara en gemensam paroll från höger till vänster och varje större RR-rapport bli föremål för en särskild riksdagsdebatt och leda till vässad verksamhet. Sedan kan frigjorda medel antingen användas för nya satsningar eller fortsatt lindrad skattebörda. Eller både och.
