Nu är det tio år sedan jag gjorde min första praktik som lärarstudent. Jag klev in i en gymnasieskola med en ryggsäck fylld av progressiva idéer om att förändra skolan i grunden. Men redan i lärarrummet fick jag hänga av mig ryggsäcken, för det lärarlag jag skulle ingå i bestod av äldre akademiker som hellre ville diskutera filosofi än digitala verktyg i undervisningen.
Hade lärarna helt gått miste om skolans akuta behov av förnyelse? Var fanns viljan att förnya undervisningen, arbeta på nya sätt och problematisera den gamla kunskapssynen som höll tillbaka skolan i 1900-talet?
Nej, de jag mötte var vanliga, lite äldre lärare. Visst försökte ledningen få igång en pedagogisk förnyelse. Man tog in konsulter som höll inspirationsföreläsningar om digitaliseringens potential. Budskapet var tydligt: Lärarrollen måste ändras, kunskap ska inte förmedlas – eleverna ska skapa sitt eget lärande.
Efter inspirationssnacket gick dock lärarna tillbaka till sina klassrum och fortsatte med sin vanliga undervisning. Det var föreläsningar, läxutdelning och skriftliga prov.
Jag fick inte ihop det. Men lärarna kändes så trygga. Och när jag blev en del av fikagänget under kafferasterna började de skrocka över alla pedagogiska modenycker de sett komma och gå genom åren. Den som var mest kritisk, låt oss kalla honom Lars, var dessutom min handledare.
Lars var en äldre herre. Men trots hans skeptiska inställning till pedagogiska modenycker noterade jag att han var mycket aktiv på inspirationsföreläsningarna. Han antecknade ivrigt, ställde frågor och förklarade entusiastiskt hur han tänkte använda alla dessa nya verktyg och metoder i sin undervisning.
Eftersom jag följde Lars under hans lektioner blev jag förbryllad. Bakom klassrummets lyckas dörrar var det inget snack om förnyelse. Det var katederundervisning, läxor och ämnesprov för hela slanten. Eleverna fick inte använda sina datorer, och telefoner var bannlysta. Alla antecknade för hand. Även långa prov skrevs med papper och penna.
Som ung och osäker vågade jag inte fråga varför. Men när nyfikenheten övergick till mod ställde jag honom mot väggen. Varför ger du sken av att vilja modernisera pedagogiken inför dina kollegor, men väl bakom klassrummets lyckta dörrar envisas du med att fortsätta bedriva traditionell katederundervisning?
Han gav mig ett stort leende och sa: ”Isak, om man hoppar på alla tåg hamnar man till slut vilse”. Han såg på mig att jag inte riktigt förstod, för genast fortsatte han berätta att han varit lärare i många decennier och hans erfarenhet hade gjort honom trygg. Han visste att lärarledd undervisning, studiero på lektionerna och ämnesprov står mot tidens tand. Att låtsats svälja alla modenycker inför åsynen av cheferna var bara ett sätt att slippa på inkallad på lönlösa allvarssamtal. Han vägrade bli ersatt med en surfplatta.
Lars integritet och erfarenhet har format min syn på skolan och läraryrket. Och jag vet att det finns fler som honom runtom i landets lärarrum. Ni behövs, för det är ni som formade det som en gång i tiden var en av världens bästa skolsystem.
Med denna krönika vill jag tacka dig, Lars. Du vet vem du är.
