Tack för idag, slut för idag! Så bör läraren inte säga. Inte enligt rekommendationerna från Skolverket. Nej, läraren föreslås använda en trevligare formulering som bättre ”förstärker känslan av omtanke” och uttrycker en önskan som ”inte direkt har med undervisningen att göra”. Det ska vara en mjuk fras som ger en stark känsla av ”medvaro”. Det är ett favoritord i Skolverkets stödmaterial för ”Ledarskap i klassrummet”.
Här framträder myndighetens lärarideal i några dramatiserade kortfilmer där skådespelare gestaltar lärare som är framgångsrika, respektive inte alls framgångsrika. Scenerna illustrerar hur en lektion startas eller avslutas, hur en övergång hanteras och hur tjafs mellan elever bemöts. Den framgångsrika läraren rör sig ute bland eleverna och undervisar med digitala verktyg. Hon är alltid varm, ”sensitiv” och anstränger sig för att ”anknyta till elevernas livsvärld”.
Vacklande studiemotivation i historia och geografi, vänds på ett ögonblick till sprudlande entusiasm då läraren bjuder eleverna på initierade referenser till tv-spelet ”Uncharted”. Det här är en lärare som leder genom positiva förväntningar på eleverna, inte via tråkiga regler. Hon uttalar inga hot och höjer aldrig rösten, utan bekräftar elevernas känslor. På så vis blir tillvaron i skolan harmonisk. Klassrummet tycks också automatiskt få bättre ljusinsläpp och fungerande städning.
I den icke framgångsrika lärarens klassrum är det dunkelt och grått, skräpigt med pappersbollar överallt och kartor som hänger på trekvart. I den pålagda musiken ljuder en klarinett i en melodislinga som signalerar att något dåligt snart ska ske.
Den icke framgångsrika läraren kommer till lektionen med en korg fylld av gamla läroböcker. När böckerna ska delas ut blir det kaos direkt. Det blir det aldrig i det digitala klassrummet. I de avskräckande exemplen undervisar läraren i katederposition. Föreläsarläraren är glåmig, syns less på eleverna och trött på livet, använder svåra ord och rättar på ett diktatoriskt och arrogant sätt. Inte en enda spelreferens yppas på hela lektionen, däremot skälls det och hotas. ”Ibland måste man ta till med hårdhandskarna!” säger läraren som aldrig ler.
Jag har tidigare kritiserat Skolverkets omfattande filmproduktion. Jag angrep myndighetens infantila tilltal och bristande respekt för lärarprofessionen. Det ledde till att material avpublicerades.
För ett år sedan gav skolminister Lotta Edholm (L) myndigheten i uppdrag att storstäda webben. Resultatet av denna sanering redovisades i februari. Av rapporten att döma är det tveksamt om Skolverket förstått innebörden av kritiken.
Enligt redovisningen har man hållit ”interna seminarier” och flera ”laborativa workshops”, med fokus på att utveckla ”en enhetlig visuell identitet” för digitala mötesformer, ”förbättra design” och hitta ”en ny informationsstruktur”. Men det här handlar i mycket liten grad om den visuella identiteten, eftersom Skolverket inte är en reklambyrå med förskolebarn som målgrupp. Det handlar om att den svartvita gestaltning av undervisning som myndigheten fortsätter att pumpa ut i stödmaterial, kommentarer och filmer är pinsam och saknar trovärdighet. Den hjälper ingen lärare.
