“Det är väldigt svårt att göra gott med andra människors pengar”. Dessa bevingade ord formulerades av den nobelprisbelönade nationalekonomen Milton Friedman som en kommentar på skatteslöseri.
I en fungerande marknadsekonomi drivs ansvarstagande och riskanalyser fram av egenintresse, eftersom missbedömningar personligen drabbar de inblandade ekonomiskt.
En ekonomi som drivs av skattemedel och kreditgarantier saknar detta personliga ansvar, vilket är en av anledningarna till att stora statsfinansierade projekt tenderar att bli både dyra och ogenomtänkta.
Denna mekanik speglar de tilltagande problemen kring batteritillverkaren Northvolt. Europeisk inhemsk tillverkning av litiumbatterier är nödvändig för övergången till eldrivna fordon, vilket är centrala mål för EU:s klimatstrategi.
På grund av detta har Northvolt fått närmare 90 miljarder kronor i form av skattebidrag från olika Europeiska länder, och även tilldelats kreditgarantier på över 51 miljarder kronor från Riksgälden. I förra veckan aviserade bolaget att man behöver ännu mer pengar, och därför kommer att genomföra ytterligare en nyemission.
Samtidigt redovisade bolaget under 2023 en förlust på 11 miljarder kronor, och det fåtal batterier man hittills lyckats producera har varit så dyra att de resulterat i en förlust på 31 miljoner kronor styck. I förra veckan meddelade även den tyska biltillverkaren BMW att man tröttnat på Northvolts ständiga förseningar och därför annullerat en order värd motsvarande 22 miljarder kronor.
Parallellt med dessa miljardförluster, produktionsproblem och förlorade ordrar har Northvolts vd Peter Carlsson själv sålt av aktier i bolaget för nära 200 miljoner kronor, något som Dagens Industri avslöjade i slutet av förra året.
Northvolts läge ser varken smickrande eller ljust ut – vilket är symptomatiskt för hur denna typ av skattesubventionerad industripolitik brukar fungera. I slutet av 70-talet satsade staten miljardbelopp för att tiodubbla den svenska stålproduktionen genom jätteprojektet Stålverk 80, vilket fick läggas ned när stålmarknaden kollapsade bara ett par år senare.
I början av 2000-talet satsades miljardbelopp på att Norrland skulle leda världens produktion av det gröna drivmedlet etanol – men projektet fick läggas ned eftersom den etanol man kunde producera inte höll tillräckligt hög kvalitet för att kunna användas som drivmedel.
Allt tyder på att både Northvolt, den “havsbaserade vindkraften” och de kolossala satsningarna på “grönt stål” bara är de senaste exemplen på denna typ av industripolitiska katastrofprojekt. Drivkrafterna är dubbelt destruktiva: politiker ges chansen att framstå progressiva och gröna, medan ansvaret hamnar hos framtida regeringar – och skrupelfria entreprenörer kan privatisera vinsten medan all risk och kostnad hamnar hos skattebetalarna.
Ingen har därför någon anledning att påtala vare sig problem eller risker – vilket visar att även gröna satsningar har svårt att göra gott – så länge de finansieras med någon annans pengar.
