Sedan valet har migrationsminister Maria Malmer Stenergard hävdat att Sverige står inför ett migrationspolitiskt paradigmskifte. Budskapet har upprepats så ofta att det blivit en sanning. Till och med Financial Times rapporterade nyligen om “Swedens paradigm shift”.
Nu är det här, om man ska tro regeringen.
För några veckor sedan kallade man till presskonferens och berättade att fler utvandrar än invandrar, för första gången på 50 år.
Men Statistiska Centralbyrån delar inte regeringens analys av siffrorna. “Med största sannolikhet var det fler som invandrade än som utvandrade”, uppgav SCB:s pressansvariga till Aftonbladet.
Anledningen till de olika bilderna är att en betydande del av utvandringen består av att Skatteverket blivit bättre på att rensa i folkbokföringsregistret. SCB menar att denna grupp kan vara dubbelt så stor som regeringen tror.
Det är förvisso Tidö-politik att få ordning och reda på folkbokföringen. Men att avregistrera folk som inte bor här är inte riktigt samma sak som att de nyligen har utvandrat.
Enligt migrationsministern är ett annat tecken på paradigmskiftet att antalet asylsökande är så få – blott 12 644 personer förra året. Europas flyktingkris – det kommer lika många till EU nu som 2015 – märks inte här. Frågan är dock om detta är Tidö-avtalets förtjänst. Antalet asylsökande var samma, eller till och med mindre, både 2020 och 2021.
Sedan Ulf Kristersson tillträdde har dessutom drygt 120 000 personer beviljas svenskt medborgarskap, enligt regler som både regeringen och oppositionen egentligen tycker är för slappa. Språktest och andra högre krav bereds för närvarande i regeringskansliet, och hinner knappt vara på plats innan nästa val.
Nåväl. Vissa siffror tyder förvisso på att Malmer Stenergard har en poäng i att något har skett. Indien är numera det vanligaste invandrarlandet och det sker också en omläggning av arbetskraftsinvandringen. Men förra året fick hela 100 000 personer uppehållstillstånd, och i år ser siffran ut att bli ungefär densamma.
Försörjningskravet för anhöriginvandring är fortsatt lågt, och den utlovade kvalificeringen till välfärdssystemen närmast obefintlig.
Summa summarum är det utlovade paradigmskiftet inte här, trots vissa tecken på att några delar åtminstone inte går åt fel håll. Maria Malmer Stenergard är en duktig och duglig politiker, och det är därför extra synd att just hon försöker måla upp en mediebild som inte riktigt stämmer.
Märklig är också Sverigedemokraternas inställning. Internt inom Tidökretsen uppfattas inte SD som särskilt pådrivande för konkret politik som kan minska invandringen, trots att partiets existensberättigande bygger på det.
Frågan är om Tidöpartierna hinner leverera något paradigmskifte innan nästa val. De väljare som vill se ett sådant lär knappast ta en valsedel från något av oppositionspartierna, men risken är att de helt sonika struntar i att rösta.
Att den svenska byråkratins kvarnar maler så långsamt att det är svårt att få till någon verklig kursändring på en mandatperiod är ett demokratiproblem. Och något att ta tag i om Tidöpartierna blir omvalda.
