Två omyndiga tonårskillar har dömts till fängelse för en hänsynslös mordturné. Den enes advokat insinuerar att straffet är en följd av politiskt tryck – låt honom inte komma undan med anklagelsen.
Bilden av en blodig Nalle Puh genomborrad av en kula illustrerar exakt hur brutala gärningarna är.
Förra hösten tog sig en 16-åring in i en villa i Västberga utanför Stockholm. Där sköt han ihjäl en 40-årig småbarnspappa. Sedan gick han uppför trappan, såg mamman som i famnen bar sitt barn och ett gosedjur – Nalle Puh. Han bad henne vända sig om och sköt ett skott genom hennes rygg. Både hon och barnet klarade sig tack och lov.
Nästa natt sköt han ihjäl två kvinnor i en villa i Tullinge. Även där fanns småbarn i hemmet. Liksom i Västberga hade inget av offren koppling till gängkriminalitet.
Den nu 17-åriga killen dömdes till 12 års fängelse för tre mord och sju mordförsök. En 16-åring, 15 år vid gärningarnas genomförande, dömdes till tio års fängelse för anstiftan till brotten.
Det är historiskt långa fängelsestraff. På tok för långa, menar anstiftarens advokat Kristofer Stahre. ”Innan har det varit så att det är fyra års sluten ungdomsvård som gäller för den här typen av brottslighet”, säger han i ett inslag i Aktuellt (28/8).
Sedan lagen om sluten ungdomsvård infördes 1999 har visserligen ingen 15-åring dömts till fängelse, enligt professorn och kriminologen Henrik Tham. Men möjligheten har hela tiden funnits där, och enligt Tham är mordturnén så exceptionellt brutal att lagens strängaste straff är motiverat. Det är helt enkelt rättvist med ett historiskt högt straff för ett historiskt grovt brott.
På senare tid har det dessutom tillkommit lagändringar som gjort det lättare för domstolarna att inte låta kriminella tonårskillar “brösta en fyra”, alltså bara få fyra år på SIS-hem för extrema brott som mord.
Enligt många jurister och andra tyckare, däribland Aftonbladets Oisin Cantwell, beror de långa straffen på borttagandet av straffrabatten för 15-17-åringar, vilket enligt samma debattörer var ett misstag från lagstiftarens sida. I förarbetena står nämligen att syftet med lagändringen bara var att påverka straffrabatten för 18-21-åringar. Men “efter diverse politiska turer”, som Cantwell skriver, justerades lagtexten så att även straffrabatten för yngre påverkades.
Det är den lagen som riksdagen röstade igenom, och som gäller. Andra tolkar utvecklingen som att det inte alls är straffrabatten som fått domstolarna att döma annorlunda, utan andra lagändringar – och att gärningarna blivit så oerhört mycket grövre.
Situationen är ironisk. Många gånger har politiker försökt ändra lagen så att hårdare straff döms ut – men misslyckats. Bland annat konstaterades 2017 att 2010 års försök till straffskärpningar för grova våldsbrott inte hade gett någon effekt. Trots ändrad lagtext, och trots det uttalade syftet straffskärpning i förarbetena.
En förklaring är en rad ganska märkliga prejudikat från Högsta Domstolen. I en dom från 2011 menar HD exempelvis att en misshandel som enligt rätten resulterade i livshotande skador inte var att betrakta som livsfarlig i lagens mening.
När jag skrev om detta – att rättsväsendet har en tendens att bortse från folkviljan uttryckt genom förarbeten och lagstiftning – i en krönika i GP nyligen blev jag hårt kritiserad. Domstolarna ska döma efter lagen, menade kritikerna. Trots att jag inte hade påstått något annat.
Nu begär en advokat på bästa sändningstid att Högsta Domstolen ska inkomma med prejudikat som rundar uttrycklig lagtext. Det borde bli ramaskri, men det är tyst.
Kristofer Stahre anlitas ofta som försvarare av gängkriminella och hans advokatbyrå har anklagats för gangsterromantiserande reklam. I Aktuellt står han nedtonad och trycker på exakt rätt knappar. Stahre hävdar att han är orolig över att domstolarna låter sig påverkas av politikernas vilja att döma hårdare straff.
Det låter sympatiskt, men advokat Stahre ska överklaga tingsrättens dom och är därmed själv ett bevis på det han säger sig vara emot: Genom offentlig debatt försöker han att påverka kommande rättsinstanser.
Det är bara att hoppas att de inte tar intryck och låter gärningsmännen brösta en fyra. Tingsrättens fängelsedom är i sig inte märklig, utan det konstiga är att det har dröjt 25 år innan en rättsinstans tyckte att ribban för en 15-åring att uppnå synnerliga skäl var uppnådd.
Om inte ens tre oskyldigt mördade människor, småbarn i traumaterapi samt en sönderskjuten Nalle Puh nedstänkt av mammablod kan förmå rättsväsendet att, trots lagändringar och lagutrymme, döma gängkriminella tonårskillar till fängelse – vad ska då till?
