Talesättet “min fiendes fiende är min vän” uttrycker en form av pragmatisk cynism som innebär att omaka par bildar en allians för att förgöra en gemensam motståndare.
De svenska exemplen på denna typ av omaka allianser är många. Under en Gaza-demonstration i Göteborg i förra veckan utbröt tumult som ledde till att opinionsbildaren Joakim Lamotte och vänsterpartiets ordförande i Angered båda anmälde varandra för misshandel.
Dagen innan fotograferades den vänsterpartistiska riksdagsledamoten Nadja Awad på ett ABF-möte där hon poserade med en karta där Israel inte längre existerade.
Detta skedde bara en månad efter Sydsvenskans avslöjande att Malmös viceordförande i Vänsterpartiet, Orwa Kadoura, medverkat i Gaza-demonstrationer där öppet terrorstöd uttryckts. Utöver detta avslöjades Kadoura återkommande ha delat starkt antisemitiska budskap i sociala medier.
Det är angeläget att minnas att kritik av Israels politik inte är antisemitism – men det är lika angeläget att i demokratisk ordning förstå när kritik går över gränsen och faktiskt blir antisemitism. Att många helt medvetet överskrider denna gräns tydliggjordes när journalisten Inas Hamdan avslöjade att man på flera propalestinska demonstrationer krävde eldupphör på svenska – men uppmanade till fortsatt krig på arabiska.
Samtidigt innehåller den propalestinska ideologin i stort sett allt som vänstern är motståndare till. Förföljelse av sexuella minoriteter, kvinnoförtryck och auktoritärt patriarkat är alla väldokumenterade fenomen inom den palestinska kulturen. Det kan därför framstå obegripligt att vänstern så urskillningslöst allierar sig med dessa krafter – om man inte förstår att den överordnade fiende man enas mot ytterst är hela det västerländska samhället.
Med den uttalade ambitionen att krossa den kapitalistiska världsordningen har vänsterföreträdare sedan 1960-talet nämligen aktivt gjort gemensam sak med allt från FNL-gerillan och Fidel Castro till Yassir Arafat.
Huvudproblemet är dock inte att vänstern uppvisar dåligt omdöme i valet av allianspartners – utan att man särbehandlas på ett sätt som gör att man undslipper ansvarsutkrävande i den demokratiska debatten.
Det vore till exempel otänkbart att en Sverigedemokrat som uttryckt sig rasistiskt på nätet skulle komma undan med orden “han har gjort några problematiska delningar, men det ska inte definiera honom”. Ändå var det just med dessa ord som Vänsterpartiet viftade bort Kadouras grova judehat i sociala medier.
På motsvarande sätt ifrågasattes inte heller Göteborg stads aktivistiska beslut att bojkotta israeliska varor, trots att förvaltningsrätten senare stoppade beslutet som olagligt – istället valde SVT att problematisera att den svenska importen av israeliska varor fortsatt som vanligt.
Det må framstå lockande att omstörta den socioekonomiska ordningen genom att försköna ens allianspartners åsikter – men detta riskerar även att leda till en senkommen insikt om att din fiendes fiende faktiskt sällan är din vän i det långa loppet.
