Den svarta svanen heter en dansk dokumentär i fem delar som visats på SvT under sommaren. Den handlar om samverkan mellan gängkriminella och etablerade samhällsaktörer som advokater, konkursförvaltare och miljöinspektörer.
Serien är unik för att den med dold kamera visar hur man genom penningtvätt, falska intyg och bedrägliga affärsupplägg kan länsa statskassan. I Danmark har serien fått ett enormt genomslag i det offentliga samtalet. I Sverige har det varit tystare. Man kan fråga sig varför.
En förklaring kan vara att danskarna reagerar för att de ogillar att vara naiva. Här har de ägnat decennier åt att varna för negativ samhällsinflytande från icke-västliga kulturer och så visar det sig att etniska danskar bland samhällets stöttepelare agerar möjliggörare från insidan. Klart det upprör när världsbilden rubbas.
Svenskarnas lugnare reaktion skulle då bero på en redan utbredd cynism. Bilden av ohämmad girighet bland samhällets insiders målades redan i Sjövall och Wahlöös polisromaner på 1960- och 1970-talen och är en del av världsbilden hos betydande grupper som misstror samhällsbygget. ”Det är för jävligt men vad trodde ni?”
En annan förklaring kan vara kulturavstånd. Den svarta svanen är ok TV men serien angår framför allt danskarna. Svineriet – den ohämmade girigheten från samhällets toppar – söker inte på djupet förrän det uttalas på svenska.
Förklaringen som jag själv tror mest på är dock att landets opinionsbildare och politiker håller igen för att problemet är svårt att tala om. Enstaka recensenter och ledarskribenter kan med anledning av TV-serien påtala att det finns en svensk problematik med möjliggörare från insidan i näringslivet, stat och kommun, men för att det skall bli fart på det offentliga samtalet räcker det inte att tala allmänt om ”systemhotande verksamheter”. Och om man tänker efter finns det många risker med att konkretisera.
En lista på inslag i samhällsbygget som är gynnsamma för bedragare som vill plundra statskassan från insidan kan se ut som följer: Valfrihetsreformerna med utlokalisering av välfärdstjänsterna, den tillitsbaserade samhällsmodellen där kontroll är lika med repression, resursstarka aktörer som är mer lojala med sig själva än med systemet, och invandrargrupper som har starkare släktband än vad som funnits i Sverige under lång tid. Ingen enkel drinkbricka att balansera i ett offentligt samtal.
Det är inte så att det etablerade Sverige struntar i problemet. Tvärtom görs en hel del i det tysta. Polisen har lämnat lägesbilder till regeringen med bland annat en sifferuppgift på 700 identifierade möjliggörare på nyckelpositioner i samhället. Brå har skrivit en rapport som fördjupar bilden av dessa möjliggörare inom olika delar av samhället. Statliga myndigheter formerar samordningsgrupper och trycker på för sänkta sekretesskrav; bolagsjurister för interna branschsamtal och SKR ordnar arbetsgrupper på sin årliga konferens. Gott så kanske. Men möjligen vore det ändå läge att pröva något annat.
Ett sätt att vara tydlig vore att dyka djupare i informationen som redan finns. Vad driver de 700 möjliggörarna som polisen säger sig ha identifierat? Inte på individnivå förstås, det är en fråga för rättsväsendet, men på gruppnivå. Hur mycket handlar om girighet som i Den svarta svanen, och hur mycket betyder andra motiv som spelskulder, rädsla för att hemligheter skall avslöjas, kärleksrelationer med fel partner och släktlojaliteter? En sådan motivanalys vore en startpunkt för en upplyst diskussion i Sverige likaväl som i Danmark.
