När jag och mina vänner ska välja förlossning tittar vi på statistiken. Vilka har bäst överlevnad? Verkar vara bäst på bristningar? Var kan jag känna mig trygg?
Flera önskar operationssal i direkt anslutning till förlossningen. Går det riktigt illa är minuter livsavgörande, men många svenska sjukhus är inte byggda med hänsyn till det. Transporten till ett urakut kejsarsnitt kan ske genom sjukhuskorridorer och folktäta hisshallar.
Min bekantskapskrets består mest av läkare och ingenjörer, men jag tror egentligen inte att vi skiljer oss så mycket från gemene kvinna. De flesta vill ha den bästa medicinska vården om olyckan skulle vara framme.
I debatten om förlossningsvården finns en outtalad föreställning om att den medicinska kvaliteten är närmast fulländad. Fokus ligger på andra perspektiv, och satsningar läggs eller föreslås läggas på till exempel hemförlossningar och barnmorskeledda enheter.
Omvårdnadsbiten i förlossningsvården är förstås grundläggande. Men man ska inte förledas att tro att den medicinska kvaliteten inte kan bli bättre.
På Östra sjukhuset i Göteborg saknas till exempel interventionsberedskap. Intervention är en teknik i gränslandet mellan röntgen och kärlkirurgi, där man via katetrar går in i kroppens blodkärl. Efter en förlossning där det blöder mycket kan interventionister gå in och stänga av de stora blodkärl som försörjer livmodern.
Livmodern slutar på så vis att blöda, men får tillräckligt med blod från mindre kärl för att klara sig som organ. Kvinnan överlever, de massiva blodtransfusionerna blir något mindre och hon får behålla sin livmoder.
På andra universitetssjukhus och många större länssjukhus finns intervention som en sista räddning för de få som behöver. Östra sjukhuset har visserligen mycket att erbjuda en kvinna som blöder – erfarna läkare och resurser att masstransfundera stora mängder blod – men det är lite anmärkningsvärt att Nordens största förlossningsenhet saknar intervention.
Kvaliteten brister även i den vanliga förlossningsvården. Det visade IVO nyligen i en rapport. Ofta är det bara en barnmorska som syr en bristning, trots att Socialstyrelsens riktlinjer säger att två ska hjälpas åt.
Bristen på barnmorskor är mycket uppmärksammad, men det är minst lika ont om erfarna obstetriker, alltså förlossningsläkare, och barnläkare med neonatal kompetens.
Debatten handlar som sagt mest om förlossningar, där läkare inte ens ska finnas i omedelbar anslutning om det händer något. Sällan nämns att det finns nu nedlagda barnmorskeledda enheter i Sverige som har haft högre barnadödlighet än traditionell förlossningsvård.
Sophia Brismar Wendel, docent och just erfaren förlossningsläkare, menar i en debattartikel i Läkartidningen att inget talar för att hemförlossningar kan ha samma låga barnadödlighet som förlossningar på svenska sjukhus.
Och då är som sagt svenska sjukhus knappast fulländande. Debatten om förlossningsvården har fått en olycklig slagsida. De flesta kvinnor vill ha både bra omvårdnad och högsta möjliga medicinska kvalitet.
