Häromveckan meddelade Västtrafik att man förlänger försöket med civilklädda kontrollanter i Göteborg och andra delar av regionen. Man hänvisar till att biljettintäkterna gått upp efter införandet i februari och att många resenärer uttrycker tacksamhet mot initiativet. ”De allra flesta som betalar för sin resa vill att alla andra också ska betala, så att vi på Västtrafik får möjlighet att utveckla kollektivtrafiken” säger den affärsansvariga i en kommentar till GP.
Bedömningen att de flesta resenärer gillar den utökade kontrollen har stöd i forskningen om kollektivt handlande. Med kollektivt handlande menas då situationer där alla berörda tjänar på att människor samarbetar men där den enskilde individen vinner på att åka snålskjuts på de andras arbete.
Ett typfall från den privata sfären är den gemensamma städdagen i bostadsområdet där alla vinner på att skräpet rensas undan men där det är skönast för individen att andra gör jobbet. På motsvarande sätt kan en kollektivtrafik som delvis finansieras av biljettintäkter ses som ett system för kollektivt handlande där vissa resenärer åker snålskjuts på andras betalningsvilja.
Ett huvudresultat från en mycket omfattande forskning är att människor som samarbetar för det gemensamma bästa vill att det skall vara kostsamt att köra solospel. Önskan att sanktionera är så stark att många är beredda att själva betala för att kunna utdela en sanktion mot dem som träffande nog kallas ”fripassagerare” (free riders). Ett annat huvudresultat är att system som misslyckas med att upprätthålla människors tro att regelbrytare bestraffas snabbt bryter samman. Västtrafik kan vila tryggt i att deras bedömning av resenärernas inställning är förankrad i forskningen.
En extra knorr i sammanhanget är att lyckade sanktioner stärker människors känsla av rättvisa. Rättvisa kan definieras på olika sätt, i det här fallet som att alla berörda bidrar till det gemensamma. När kontrollerna av fripassagerarna stärks ökar således den samlade uppfattade rättvisan i samhället. Där har Västtrafik ett ytterligare argument utöver att intäkterna behövs för att göra kollektivtrafiken bättre.
Förstå detta rätt nu. Det är förstås fullt legitimt att driva politiska krav på att kollektivtrafiken helt och hållet skall betalas med skattemedel så att man reser kostnadsfritt. Det kan också finnas goda skäl att kritisera sättet som kontrollerna utförs på. Det kan till exempelvis vara överdrivet nitiskt att avgiftsbelägga resenären som inte hunnit aktivera sin biljett för att de sprintat för att hinna med en avgång. Men så länge systemet med betalning finns och majoriteten betalar för sig kommer alltså åtgärder som gör det svårare att åka snålskjuts att omfamnas av de allra flesta.
I ett vidare perspektiv behöver insikterna från forskningen om kollektivt handlande få ett större genomslag i debatten och bland beslutsfattare. Perspektivet att människor har ett behov av att fripassagerare skall betala för sig bör ta plats vid sidan av etablerade tolkningsmönster om exempelvis kränkande tvångsåtgärder.
Samhällsbygget Sverige skulle vila på stabilare grund om fler tog till sig att bestraffning av fripassagerare inte självklart är ett uttryck för ett förtryckande samhälle. Kom detta ihåg nästa gång ämnet kontroll kommer på tal: Sanktion är inte lika med repression!
