Sista gången Ron Arad sågs till var 1986. Stridsplanet han flög störtade i libanesiskt luftrum, varpå han tillfångatogs av den shiitiska Amal-milisen i landet. Den islamistiska terrororganisationen Hizbollah, så som vi känner den idag, var en ung terrororganisation vid tiden, lyckades förhandla till sig den israeliske piloten av Amal-milisen. Så småningom flögs Arad till Iran, och där tar spåren slut.
Israel har gjort allt för att få tillbaka Arad. Efter Iran-Irakkriget befann sig Iran på randen till ekonomisk kollaps. Israel erbjöd då Iran 10 miljarder dollar i utbyte mot information om Arad. Utöver det skulle Israel medla mellan Iran och USA för att frigöra ytterligare 5 miljarder dollar i frysta iranska medel.
Israel, som via sin underrättelsetjänst följde Irans låneförhandlingar med väst, visste att Iran bluffade i förhandlingarna. Israelerna visste att Arad befann sig i iransk fångenskap och gick därför med på att hemlighålla information man satt inne på om Iran ifall Arad frigavs – något ayatollorna emellertid vägrade.
Israels och Irans gemensamma historia rymmer allt från ekonomiska och vänskapliga relationer till vapenhandel och öppna konflikter. Kännetecknande för relationerna är att realpolitiken i regel segrat. Den med Irans historia förtrogne vet att ayatollorna i Teheran balanserar mellan pragmatism och ideologisk övertygelse, därav deras överlevnad.
Att inte frige Arad bedömdes som ett hårt slag mot Israels tämligen sällsynta etiska plikt gentemot sina soldater – att aldrig lämna dem i sticket. Såväl den tidigare israeliske premiärministern Ariel Sharon som Benjamin Netanyahu har fått förhålla sig till Arads försvinnande och den rapport som kartlade turerna kring det.
Efter att Hamasledaren Ismael Haniye nyligen lönnmördades i Iran lovade landets högste ledare, Ali Khamenei, att ”en hård hämnd” skulle drabba ”den sionistiska regimen”. Hämnden har dock hittills uteblivit, något som har väckt reaktioner inom både Iranska Revolutionsgardet och Hizbollah. Så sent som igår upprepade Revolutionsgardets talesperson den officiella linjen att hämnden må dröja, men att den blir kännbar. Huruvida det stämmer eller ej återstår att se.
De senaste veckorna har Irans officiella linje skiftat; å ena sidan talas det om hämnd, å andra sidan vill man inte äventyra en eventuell vapenvila mellan Hamas och Israel, något som återigen varit aktuellt.
Samtidigt vill Iran utnyttja sin stärkta position i förhandlingarna med västerländska länder, i syfte att avvärja ett storkrig. Den iranska regimen försöker att maximera sina fördelar, allt för att fortsätta sin utomterritoriella verksamhet. Det är ett misstag att tolka ett militärt svagt Iran som ett handlingsförlamat Iran, för landet kompenserar den svagheten med sin paradgren: destabilisering av regionen och finansiering av proxygrupper som Hizbollah, houthirebellerna och Hamas. Det är en mer utdragen historia än en direkt hämnd, men ligger helt i linje med hur landet har agerat de senaste tre decennierna.
Diverse välorkestrerade uttalanden inom landets politiska skikt, som den nyvalde presidenten Pezeshkians utspel att be den högste ledaren att inte anfalla Israel, bör tolkas med försiktighet. Presidenten är handvald av ayatollah Khamenei. Likaså hans ministrar, något presidenten öppet medgav när de godkändes av parlamentet häromdagen.
Iran har, i jämförelse med andra länder i Mellanöstern, utvecklat en i många avseenden annorlunda (politisk) kultur. Landet behöver därför förstås utifrån sin specifika horisont. Iran kan, trots den uteblivna hämnden, vara i full färd med att både behålla sitt anseende och stärka sina politiska positioner och intressen.
När Revolutionsgardets högt uppsatte general Qasem Soleimani togs av daga av USA i Irak 2020, förväntade sig många en iransk hämndaktion av bibliska proportioner med ett storkrig som följd. Istället förhandlade Iran om en fångutväxling med USA förra året där det förutom fem fångar även fick tillgång till sex miljarder dollar i tidigare frysta medel. Ayatollornas pragmatism går bortom deras bedrägliga image och ska inte underskattas. Sett till Irans roll och modus operandi i regionen, måste fler vara uppmärksamma på att raketer som skjuts iväg inte sällan bara är en del av ett regionalt förhandlingsspel.
