Omgiven av irländska sjön ligger staden Barrow-in-Furness på en avsides halvö i nordvästra England. En valrörelse här i december är kall och fuktig, med fiskmåsarna som ständigt vittne.
I 150 års tid har här byggts fartyg, och utan varvet skulle Barrow-in-Furness sannolikt vara ännu ett post-industriellt ödeland. Men utan existensen av Storbritanniens förmåga till nukleär avskräckning skulle staden heller inte vara det den är.
Varje dag på året, djupt under världshavens yta, bär någon av ubåtarna som är resultatet av varvsarbetarnas och ingenjörernas arbete i Barrow-in-Furness, de brittiska kärnvapnen. Nästan oavsett var man befinner sig i staden ser man den enorma varvshallen. Där inne har arbetet med Dreadnoughtklassen, uppkallad efter ett historiskt slagskepp, precis börjat. 31 miljarder pund, cirka 400 miljarder kronor, har budgeterats för de fyra ubåtar som i framtiden ska utgöra Storbritanniens yttersta vapen.
I Barrow-in-Furness röstade 57,3 procent för att lämna EU och i det senaste parlamentsvalet vann Labours kandidat med 209 rösters marginal över den konservativa kandidaten. Denna kombination av valresultat gör staden till ett av de viktigaste slagfälten inför parlamentsvalet på torsdag i nästa vecka.
Politiska bedömare räknar med att det konservativa partiet kommer att förlora mandat i EU-positiva delar av landet. För att premiärminister Boris Johnson ska vinna valet – och kunna infria sitt viktigaste vallöfte, att få brexit avklarat – krävs därför konservativa segrar i Barrow-in-Furness och andra brexitröstande Labourfästen i norra England.
Det har fått den konservativa tankesmedjan Onward att tala om “Workington man” som den nya marginalväljaren. Det handlar om väljare som är vita, äldre än 45, saknar högre utbildning, röstade för brexit och som ser frågor som nationell identitet, trygghet och invandring som centrala. Det är en väljargrupp som är överrepresenterad i Barrow-in-Furness, precis som i staden Workington nio mil norrut som fått ge namn till typväljaren.
Men för att de konservativa ska vinna över “Workington mans” röst krävs att man vänder decennier av politiska lojaliteter och antipatier. För många väljare i norra England har en röst på de konservativa tidigare varit något otänkbart.
Labour har emellertid successivt kommit att uppfattas som ett parti som framförallt vänder sig till unga med universitetsexamen. Detta har förstärkts av att många Labourväljare idag ser partiledaren Jeremy Corbyn som en person som snarare är intresserad av att glädja de ideologiskt övertygade på vänsterkanten än av att förstå “vanligt folk” som i generationer röstat på Labour.
Samtidigt håller det konservativa partiet på att ändra framtoning. Man talar mindre om skattesänkningar och mer om fungerande lokalsamhällen och satsningar på infrastruktur och sjukvård. Det gör att Labour inte längre är den självklara utgångspunkten för “Workington man”.
Med en vecka kvar tyder mycket på att Boris Johnson är på väg att vinna ett betydande stöd i norra England. Konservativa valarbetare vittnar om oväntat väljarstöd, medan Labours motsvarigheter oroar sig över hur dörrknackningen inte alls resulterar i den uppslutning den brukade göra.
I Barrow-in-Furness förstärks trenden av varvet. När Labour i början av 1980-talet förordade brittisk kärnvapennedrustning representerades valkretsen i två mandatperioder av de konservativa. “Val på torsdag, Labourregering på fredag, vad ska grabbarna göra på måndag”, hette det då. Idag sluter Labour visserligen upp bakom förnyelsen av kärnvapenprogrammet. Men kan man verkligen lita på att kärnvapenmotståndaren Corbyn inte kommer att kompromissa bort jobben i Barrow-in-Furness i en uppgörelse med de skotska nationalisterna, frågar sig många. Den farhågan har successivt urholkat en tidigare stabil Labourmajoritet.
Boris Johnson kan, som född in i den politiska och mediala eliten och med en bakgrund som socialt liberal borgmästare i London, framstå som en osannolik person att vinna över traditionella Labourväljare. Men om det är något som alltid utmärkt det konservativa partiet är det just förmågan att anpassa sig efter väljarna. I själva verket skulle det kunna beskrivas som en brittisk konstant, liksom närvaron på världshaven.
