Hon beskrevs som barnkär. I början av 1980-talet levde hon i Stockholm där hon prostituerade sig för att finansiera ett narkotikamissbruk. Sista gången Catrine da Costa med säkerhet sågs i livet var pingsthelgen 1984. Med stor sannolikhet blev hon mördad. Hon var då 27 eller 28 år gammal.
1980- och 90-talen lämnade efter sig en rad rättsfall där gärningsmännen gick fria och som blev följetonger i pressen. Några av de mest uppmärksammade är mordet på statsminister Olof Palme 1986, de åtta mord som Thomas Quick erkände och felaktigt dömdes för och Kevin-fallet där polisen pekade ut två minderåriga bröder för att ha bragt den fyraårige Kevin om livet.
Dessa fall har genomlysts av journalister och jurister och många begångna fel har kunnat rättas. Men det fall som bär Catrine da Costas namn är fortfarande ett öppet sår.
I dag är det på dagen fyrtio år sedan en polispatrull hittade delar av Catrine da Costas kvarlevor i en plastsäck under en motorvägsbro norr om Stockholms innerstad. Några veckor senare hittades ytterligare en plastsäck med kvarlevor. Huvudet och flera andra delar av kroppen har aldrig återfunnits.
Efter ett tips riktades polisens misstankar mot en rättsläkare, omtalad i pressen som ”obducenten”. Han hade synts i prostitutionssammanhang och ansågs skum bland poliser som samarbetat med honom. Snart blev polisen intresserad av ”allmänläkaren”, som var avlägset bekant med obducenten.
Allmänläkarens hustru misstänkte sin make för att ha förgripit sig sexuellt på parets dotter. Trots att det saknades stöd för incest utvecklades misstankarna. Var inte dotterns lekar och prat ett tecken på att hon upplevt något fruktansvärt? Ett styckmord kanske? Hustrun läste i pressen om da Costa-mordet och gick till polisen.
Dottern, som var ett och ett halvt år vid tiden för da Costas död, blev flera år efter de påstådda händelserna huvudvittne genom att hon frågades ut av sin mor som tolkade dotters uppgifter och gav dem till polisen. Detta sanslösa upplägg vidimerades av dåtidens barnpsykologiska expertis. Efter hand blev det som kom att kallas barnets berättelse allt mer bisarr: Det skulle ha förekommit nekrofili, kannibalism och att läkarna styckat da Costa iklädda skrämmande dräkter.
Någon teknisk bevisning fanns inte mot läkarna. Inga ögonvittnen eller erkännanden. Husrannsakan gav inget och det finns inga bevis för att läkarna någonsin träffat da Costa. Ett fotohandlarpar i Solna vittnade om att allmänläkaren framkallat komprometterande bilder i deras butik, men några bilder hittades aldrig och den vittneskonfrontation polisen genomförde visade inte att paret kunde identifiera läkarna.
Flera potentiella gärningsmän figurerade tidigt i utredningen, till exempel en slaktare som var dömd för flera mord och som styckat en kvinna på ett sätt som liknar styckningen av da Costa. Men det var läkarna som åtalades, baserat på utomordentligt svaga indicier.
I tingsrätten havererade mordåtalet. Stora delar av kroppen saknades och dödsorsaken kunde därför inte fastställas. Åklagaren försökte istället övertyga rätten om att obducenten och allmänläkaren styckat da Costas kropp, trots att denna gärning var preskriberad och inte ingick i åtalet.
Tingsrätten konstaterade att den inte kunde döma läkarna för mord. Men i domskälen, alltså det resonemang som lägger grunden för domslutet, skrev rätten att det var ställt utom allt rimligt tvivel att de hade styckat kroppen.
Läkarna försökte överklaga, men eftersom domen formellt var friande var det inte möjligt. Socialstyrelsen la dock domskälen till grund för att få läkarnas legitimationer återkallade.
År 1999 kom boken Döden är en man där journalisten Per Lindeberg beskrev bristerna i polisutredningen och rättsprocessen. Boken borde ha fått samma effekt för da Costa-fallet som hans kollega Hannes Råstams bok Fallet Thomas Quick fick. Dessvärre blev det inte så.
Rättssystemet misslyckades fullständigt i da Costa-fallet. Ingen dömdes för det förmodade mordet. Obducenten och allmänläkaren, som var i trettioårsåldern när de greps, är i dag i pensionsåldern. Sina yrkesliv kan de inte få tillbaka. Deras krav på upprättelse har avvisats, trots att deras oskuld i dag är uppenbar.
De felaktigt utpekade bröderna i Kevin-fallet rentvåddes från alla anklagelser år 2022. Regeringen beslutade om ersättning till dem och justitieminister Morgan Johansson uttalade att ”när staten gör fel så måste också staten ta konsekvenserna av det och försöka ställa till rätta”.
Den attityden bör gälla även det olycksaliga da Costa-fallet. Detta öppna justitiemord är en fläck på rättsstatens anseende.
