Tänk dig att du söker på vårdcentralen med ditt febriga fyraåriga barn som har halsinfektion. Det du ber om är en medicinsk bedömning om barnet behöver behandling eller om ni ska avvakta spontan bättring; en rimlig fråga i denna postpandemiska tid där det skett en kraftig ökning av allvarliga streptokockinfektioner.
Efter undersökning och halsprov får ni antingen lugnande besked eller recept på penicillin. Men därefter förklarar läkaren att på den här mottagningen tillfrågas alla patienter om de är våldsutsatta, och det står också tydligt annonserat på affischer i väntrummet. Läkaren ger dig ett frågeformulär för vuxna och ber dig sitta och fylla i det i ett annat rum medan läkaren har ett enskilt samtal med din fyraåring.
Enligt manualen för FOV (fråga om våld) förklarar läkaren för ditt barn skillnaden mellan bra hemligheter som gör en glad, som presenter, och dåliga hemligheter som gör en ledsen eller ger en ont i magen. Sådana dåliga hemligheter får man berätta för läkaren – även om någon annan sagt att man inte får göra det. Läkaren har en rad frågor att gå igenom och en pärm med bilder för att förklara. Först kommer frågor om andra barn har utsatt ditt barn för obehagliga saker, sedan kommer frågor om vad som sker i er familj.
”I mitt arbete träffar jag många barn. En del barn berättar att de sett eller hört någon i sin familj bli hotad, kallad fula ord, eller att någon skrikit och gjort så att någon i familjen blivit rädd. Har du varit med om det i din familj?” Därpå kommer frågor om barnet bevittnat våld i familjen, frågor om barnet själv utsatts för vanvård, hot eller våld, och till sist frågor om sexuella övergrepp.
”En del barn berättar att någon tagit på deras snopp, snippa eller stjärt fast de inte velat, eller tvingat dem att ta på deras snopp eller snippa. Eller att någon velat få bilder eller filmer på när de är nakna eller velat att de ska se på bilder eller filmer på andra som är nakna. Har du varit med om det?”
Efter läkarens samtal i enrum med din fyraåring får ni återkoppling. ”Vi har pratat om olika former av våld och hur det kan vara för barn att vara med om skrämmande händelser eller bli utsatt för våld. Det har gått bra och det har inte framkommit något i samtalet.” Svaren du själv lämnat i ditt frågeformulär kommer mottagningen följa upp vid ett senare tillfälle.
Scenariot ovan, med rutinmässiga frågor om våld till alla patienter, är hur de femton experterna på VKV, Västra Götalandsregionens kompetenscentrum om våld i nära relationer, vill att det ska gå till vid varje besök i sjukvård, tandvård och barnhälsovård.
I flera gällande regionala medicinska riktlinjer poängteras att ”all hälso- och sjukvårdspersonal i Västra Götalandsregionen som gör hälso- och sjukvårdsbedömningar i mötet med patienter, ska ställa rutinmässiga frågor om våld”.
Än är detta inte fullt implementerat, och i dagsläget rekommenderas vårdcentraler och rehabmottagningar att ställa frågor om våld till patienter med fysiska skador, psykisk ohälsa, långdragna smärtor och till dem som varit sjukskrivna mer än fyra veckor eller uppfattas som ”mångsökare”.
Beslutet om rutinmässiga frågor till alla, oavsett om det är relevant för det patienten önskar hjälp med, är ett politiskt beslut fattat av regionfullmäktige redan 2018 efter en motion från Vänsterpartiet. Någon ekonomisk konsekvensanalys var det inte tal om och ingen verkade ha några invändningar mot beslutet; så lätt blir det bästa det godas fiende.
Att leta efter dolda problem genom att dra alla över en kam kallas screening. Det kan låta som en god idé att upptäcka allt som går att upptäcka, men screening är i praktiken behäftat med många problem.
För det första måste mätmetoden vara säker, så att man fångar de stora problemen i sitt nät och inte för mycket småfisk. För det andra måste man ha effektiva behandlingar för att bota eller lindra de problem man fångat upp. För det tredje måste screeningen vara kostnadseffektiv, för resurserna är ändliga och en ny rutin kommer tränga ut något annat viktigt.
Slutligen måste man visa att screeningen inte medför påtagliga biverkningar. Det är få undersökningar som lever upp till dessa krav, och därför är det bara några få utvalda sjukdomar som Socialstyrelsen rekommenderar att vården screenar efter.
Att rutinmässigt fråga om våldsutsatthet vid varje vårdkontakt har inte visats uppfylla dessa fyra kriterier ovan, kanske inte ens ett enda. För att veta om en metod fungerar måste man göra jämförande studier, där man slumpmässigt fördelar ett stort antal patienter till screening eller ej och sedan följer upp hur det gick för de två grupperna.
Den forskning som gjorts på detta sätt har visat att man visserligen kan hitta personer som berättar om aktuell eller tidigare utsatthet för våld, men man har tyvärr inte kunnat se att detta framgent har lett till någon nytta för patienten. Det saknas evidens.
Lyssna till forskningen hellre än till politiskt önsketänkande. Låt inte läkare och sjuksköterskor lägga dyrbar tid på att fråga om våld när patienten söker för nageltrång eller fotsvamp. Ställ de svåra frågorna, om våld, missbruk och föräldrasvikt, när det är medicinskt motiverat, när patienten verkar ha psykiatriska eller psykosomatiska problem, när det finns rimlig misstanke om att ett barn far illa. Att fråga rutinmässigt torde uppfattas som förvirrande för barnen och lär inte öka föräldrarnas förtroende för vården.
