Covid-19-krisen löper vidare, och så även dess ekonomiska konsekvenser. Under april var antalet konkurser 40 procent högre jämfört med samma månad förra året. Finansdepartementet bedömer att uppemot var fjärde person i arbetskraften kommer att permitteras, alltså gå ner i arbetstid med visst lönestöd, någon gång under året. Ekonomistyrningsverket beräknar att arbetslösheten stiger till tio procent. Sveriges ekonomi bedöms krympa med mellan fyra och tio procent 2020. Och även dessa prognoser kan visa sig vara alltför optimistiska.
Osäkerheten och det sura läget i ekonomin innebär inte bara att verksamheter och företag har stiltje nu. Det medför också att färre vill investera: om framtiden är osäker går det inte att rimligt bedöma avkastningsmöjligheter. Färre investeringar och minskad konsumtion leder till ökad arbetslöshet och stagnation. Samhället blir fattigare.
Även om många europeiska länder börjar lätta på sina restriktioner, finns det ingen tidsram för när samhällena kan tänkas vara tillbaka i något som kan beskrivas som normalt läge.
De flesta länders regeringar har infört olika former av stödpaket, riktade till sjukvården, kommuner, företag och anställda. Stödåtgärderna har utformats på olika sätt. De åtgärder till stöd för företag som den svenska regeringen och dess stödpartier har infört har tagit olika form under krisens skede. De har gått från att säkra företagens likviditet (anstånd med skatteinbetalningar, tillfälligt nedsatta arbetsgivaravgifter), till utökade kredit- och lånegarantier (Almi, Riksgälden och bankernas ”företagsakut”, exportkredit), till stöd för att täcka kostnader (hyra, löner vid permittering).
Alla dessa stöd har visat sig otillräckliga. Sista april presenterades så en ytterligare form av stöd, där företag ska kunna få fasta kostnader täckta utifrån hur stort tapp i omsättning man har haft. Förvisso är stödet enligt förslaget begränsat till två månader, täcker inte lönekostnader, går inte för nystartade företag att söka och ska bli tillgängligt först från 1 juli – på tok för sent för många bolag i akut kris nu.
Vid presskonferensen kallade finansminister Magdalena Andersson detta för ”omställningsstöd”. I det nyligen remitterade förslaget har tonvikt lagts vid att syftet är att ”göra det möjligt för företag att överbrygga den akuta krisen och samtidigt underlätta för företag att ställa om och anpassa sin verksamhet”.
En stor andel av Sveriges företag och företagare, sannolikt en majoritet, står i skrivande stund inför ett avgörande beslut: Ska man försöka övervintra under krisen, ställa om sin verksamhet, eller lägga ner?
Att övervintra innebär att försöka dra ner på kostnader så mycket som möjligt, tills efterfrågan och omsättning börjar öka igen, men att inte avsluta bolaget. Det centrala problemet i ett sådant beslut är förstås hur lång tid det handlar om. Ser krisen ut att bli långvarig i ens bransch kan en övervintring sluta i att man tvingas till konkurs.
För de företag som tappat en betydande del av sin omsättning redan nu, inte har möjlighet att skära påtagligt i sina kostnader, och inte ser någon snar ljusning, kanske det mest rationella beslutet är att lägga ner. Det är sannolikt dessa företag som står för det ökade antalet konkurser och företagsrekonstruktioner vi ser nu. Då försöker man göra ett ordnat avslut, innan kostnaderna leder till ohanterliga skuldberg.
Och så har vi då detta med att ställa om. Jag tror att väldigt många företag har svårt att på kort varsel ändra hela sin produktion, affärsidé och kundkrets. Ett företag som tillverkar magnetiska trumseparatorer och har leveranstider på ett halvår kommer inte kunna på ett par månader ställa om till att tillverka vårdutrustning för engångsbruk. Många av Sveriges 800 000 enskilda näringsidkare har inte heller möjlighet att på stående fot ändra hela sin affärsidé.
Regeringens politik visar, stödåtgärderna till trots, på en bristande förståelse för företagandets villkor. De krisåtgärder för näringslivet som hittills lagts fram behöver utökas i omfattning och förlängas i tid. Alternativet är färre företag som kan anställa och producera, högre arbetslöshetskostnader och en svårare återhämtning. En sådan krishantering vill nog ingen regering bli ihågkommen för.
