Länge var skatterna en av de största skiljelinjerna i svensk politik – kanske den största. Vänstern anförde ambitioner om omfördelningsrättvisa och utbyggande av offentlig sektor som motiv till högskattestaten; högern såg hur samma högskattestat innebar världens högst beskattade låginkomsttagare, företagare som valde att flytta till andra länder och en trögt fungerande samhällsekonomi.
I någon mån är skattepolitiken fortfarande en stötesten, och likaså en viktig identitetsmarkör: Man kan signalera höger, vänster eller mitten genom sina ordval om skatterna. Konflikter och motsättningar är förvisso ett viktigt bränsle för politiken, men att vinna val är en sak, och att genomföra politiska förändringar en annan.
Den tidigare S-statssekreteraren Irene Wennemo ger i sin bok Politik på riktigt, som utkom tidigare i år, en beskrivning av vad ett vallöfte behöver vara för att vara lyckat: populärt, intresseväckande, allmännyttigt, generellt och – kanske viktigast – genomförbart. Ett sätt för en skicklig politiker att få igenom politiska förändringar är att undvika att beskriva förändringarna på ett polariserande sätt.
Inom skattepolitiken finns ett antal reptrick som politiker kan ta till för att ta udden av eventuellt motstånd. Det handlar om att få en sak att se ut som något annat. Hur ser en sådan illusion ut?
1. Koppla en skatt till en satsning eller utgift. Sedan 2014 har Socialdemokraterna drivit på för en extra skatt på finanssektorn. I början kallades den ”bankskatt” och skulle enligt Magdalena Andersson användas för att finansiera minskade barngrupper i förskolan. Fem år senare återkom regeringen med bankskatten, som nu skulle finansiera utökade anslag till försvaret. (Den senaste inkarnationen, som nyss var ute för remiss, kallas ”riskskatt”.) Det kan förstås låta bra, att en viss skatt ska finansiera någon viss satsning – särskilt när skatten läggs på något för väljare så anonymt som storbankers balansräkningar. Dock går det inte till så i verkligheten. Det finns ingen formell koppling mellan enskilda utgifts- respektive inkomstposter i statsbudgeten, och det vet självklart finansministern.
2. Glädjekalkylera osäkra framtida intäkter. Gröna skatter är populärt i de flesta politiska led, och större förhoppning fästs ofta vid vad de ska åstadkomma än vad som är rimligt realistiskt. Skatt på plastbestick och avfallsförbränning i Sverige ska rädda klimatet och samtidigt kunna finansiera sänkningar av andra skatter. Problemet är bara att om skatt läggs på något med syftet att människor ska konsumera mindre av detta, kommer intäkterna från denna skatt med tiden minska när konsumtionen går ner. Därför blir det orimligt om regeringen räknar med framtida intäkter utan att ta den förändrade konsumtionen i beaktande – men det är ovanligt att någon synar sådana kalkyler närmare. Riksrevisionen har dock gjort det, och granskar i en nylig rapport (RiR 2020:25) regeringens beräkningar om statens intäkter från energi- och koldioxidskatter 2050. Regeringen kalkylerar nästan dubbelt så höga intäkter som andel av BNP, än vad de blir om man tar hänsyn till de val av energieffektivare och mer klimatanpassade alternativ som är just vad regeringens politik vill få människor att göra.
3. Dölja skatter. Skattetrycket i Sverige var 1950 strax över 18 procent. 1980 var det drygt 43 procent. Hur kunde en sådan utvidgning av staten ske så snabbt? En betydande del av ökningen av skattetrycket skedde genom införande och höjande av skatter som var mindre synliga för den vanlige medborgaren. Mellan 1960 och 1980 höjdes momsen, som är inbakad i priset på varan eller tjänsten, från drygt 4 till 23,5 procent. I dag är den normalt 25 procent. Arbetsgivaravgiften (i själva verket en skatt), som betalas av arbetsgivaren innan löntagaren får sin bruttolön, låg när den infördes 1960 på cirka 3,5 procent. Redan 1977 hade den nästan tiodubblats, till drygt 32 procent. Arbetsgivaravgiften består av olika delar, varav vissa (i alla
fall till namnet) är kopplade till olika socialförsäkringar. Drygt en tredjedel av arbetsgivaravgiften är dock ren skatt, från den första kronan. Genom att allt fler tjänar över förmånstaken i socialförsäkringarna blir också de andra delarna av arbetsgivaravgiften över tid allt mer av ren skatt. Näst efter de direkta skatterna på arbete drar arbetsgivaravgifterna och momsen in mest till statskassan årligen, tillsammans drygt 1060 miljarder kronor. Bara en av tio svenskar kan säga ungefär hur hög arbetsgivaravgiften är i normalfallet – mer än hälften svarar ”vet ej”. Dolda skatter är bekväma intäktskällor för regeringen (oavsett färg).
4. Koppla ihop höjd skattesats med ökade skatteintäkter. En höjd skattesats innebär inte per automatik ökade skatteintäkter. Se till exempel på den så kallade entreprenörsskatten. Företagare som är verksamma i ett bolag som de också äger har möjlighet att dela ut en del av överskottet till 20 procents skatt. Vissa debattörer och politiker har de senaste åren föreslagit att höja denna skattesats, till 25 eller 30 procent. Men skulle det dra in mer skattemedel från dessa företagares utdelningar? Innan 2006 var skattesatsen 30 procent. Sedan den sänktes till 20 procent, av den dåvarande socialdemokratiska regeringen, har skatteintäkterna från sådana utdelningar femdubblats, enligt en underlagsrapport till den statliga Jämlikhetskommissionen. Lägre skattesats medförde alltså ökade skatteintäkter. Vad skulle hända om skattesatsen höjdes? Sannolikt det omvända.
5. Efterlys en ”stor skattereform”. Få åtgärder inom skattepolitiken är så bekväma att kräva, och till så låg grad förpliktigande, som en ”stor skattereform”, med tillhörande stor utredning dessförinnan. Den som föreslår det signalerar ansvarstagande och långsiktighet, utan att skapa konfliktytor. Symptomatiskt nog står det i januariöverenskommelsen att en omfattande skattereform ska genomföras under mandatperioden (satsa inte pengar på att det blir av, dock). Genom stora utredningar kan ofta knepiga frågor eller politiska dilemman begravas, i alla fall under en överskådlig tid. Ju bredare sammansatt en sådan utredning är, desto mer urvattnad brukar utredningsprodukten bli, för att alla inblandade ska kunna ställa sig bakom den. Ofta slutar betänkandet sin resa i en byrålåda.
Receptet för att genomföra vettiga skattepolitiska förändringar är i sig inte svårt: Identifiera områden där skattereglerna gör att ekonomin fungerar sämre än vad den skulle kunna göra, och där en förändring inte skulle leda till försämringar för någon (eller, där de som får en försämring kan kompenseras på ett rimligt sätt i anslutning). Gör en hygglig kalkyl av de ekonomiska effekterna av förändringen, och föreslå en finansieringsmodell som kan motiveras sett till syftet. Ha en god argumentation för förändringen.
Historien om det ursprungliga ”indiska reptricket” visade sig sedermera vara en skröna. Men tricket fungerade så länge människor trodde på det.
