I nyhetsflödet kring fångutväxlingen mellan Sverige och Iran nämndes i princip aldrig Irans gisslantagande som ett brott mot internationell rätt.
Istället handlade det enbart om två nationer, och vilka kort de hade på hand under förhandlingarna dem emellan. Resultat: En lagenligt dömd iransk massmördare mot två svenska medborgare som Iran tagit som gisslan.
Det påminner om den klassiska kriminella maffian, vars utpressningsmetoder ofta fungerar, både på film och i verkligheten.
Nu är det mäktiga stater som tar gisslan: Kina, Iran, Ryssland, Nordkorea, Vietnam, och andra. Samma credo ligger bakom: "Makt är rätt."
Men när Kina tog två kanadensiska medborgare som gisslan för ett par år sedan, för att tvinga Kanada frige en kinesisk bolagsdirektör som blivit ett fall för den kanadensiska rättvisan (en direkt parallell till det svensk-iranska scenario vi just bevittnat!) — då reagerade Kanada inte bara med att förhandla bakom kulisserna, utan också med ett nytt internationellt initiativ mot godtyckliga gripanden. Sverige finns bland de 77 stater som hittills undertecknat.
Den kinesiska regimen protesterade högljutt mot Kanadas "megafon-diplomati" — fast det var ju själva poängen, att tala högt och öppet om kidnappningar så att det blir slut på dem. Kina skulle inte få gömma sig bakom en ridå av hemliga förhandlingar.
Den kanadensiska tanken var att världen skulle stå upp och säga stopp, internationell rätt ska följas. Man kidnappar inte varandras medborgare.
En av de frigivna kanadensarna, Michael Kovrig, talade nyligen vid ett möte på FN i New York, om vikten av att driva initiativet vidare. Vi kunde t.ex. inrätta ett centralt kontor i FN som koordinerar information och hjälp, och låter hela världen få veta, uppröras, och sätta gemensam press på kidnappar-staterna.
Men trots att Sverige formellt är med på Kanadas initiativ, hördes inte ett knäpp om det från vår regering. Ingen megafon-diplomati för att skämma ut Iran. Ingen mobilisering. Inte ens EU, vårt eget multilaterala bålverk av stater, verkar inblandat.
Istället tog Sverige till samma hemliga och "tysta” bilaterala förhandlingar som med våra medborgare Dawit Isaak, fängslad i Eritrea, och Gui Minhai, som år 2015 kidnappades av Kina från Thailand, och sedan paraderades på kinesisk TV. Kina vägrar sedan flera år att låta vår ambassad få besöka honom, och berättar inte ens om han lever.
Detta är ett kapitalt misslyckande för Sverige. Men när blir det dags för en ny politik?
Det som skrämde mig allra mest med den iranska fångutväxlingen var hur regeringens företrädare torrt redovisade Irans förhandlingstrick, att vägra prata om den svenske medborgaren som blev kvar. Sedan när har det blivit Sveriges sak att urskulda Teheran?
Att vägra se honom som svensk medborgare är ju dessutom samma lögn som Kina försökt med vår Gui Minhai — som inte ens är dubbel medborgare, utan faktiskt enbart svensk medborgare, sedan årtionden. När Kina hittar på att han skulle vara "kinesisk medborgare," då måste vår megafon fram, så hela världen får höra det: Så får man inte bete sig!
Förr hörde man ofta att små stater förlitar sig på internationell rätt. De kan inte stå ensamma mot mäktiga, ociviliserade fiender. Det är därför, har det hetat, som vi små länder måste bry oss mer om FN och om internationell rätt än vad stormakter gör, som t.ex. USA.
Men det verkar inte så längre när Sverige avstår från att organisera försvaret av de rättsprinciper som hittills skyddat oss alla.
Kanske är det redan för sent med FN, som i rask takt håller på att tas över av Kina och Ryssland. De förkastar egentligen hela idén med FN och dess konventioner och internationella regelverk: De vill tillbaka till den gamla tiden när stormakter kunde bestämma efter behag.
Vi fick en föraning om Kinas hot mot de mänskliga rättigheterna, när de nyligen lyckades mobilisera sina allierade till att blockera all debatt om Kinas folkmord mot uigurerna, i FN:s människorättsråd.
I framtiden, när vi inte längre kan ta fasta på internationell rätt, då blir väl stenhårda förhandlingar bakom lyckta dörrar det enda som finns kvar?
Om gästkrönikören
Tidigare svensk kulturattaché vid ambassaden i Peking, och chef för Östasiatiska museet i Stockholm; undervisar och forskar vid Cornell University, USA
