Energi- och näringsminister, Ebba Busch, har råkat i blåsväder efter att uttryckt sig på ett sätt som tolkats som stöd för en omfattande utbyggnad av vindkraften i Sverige (DI 15/2). Det är möjligen en vantolkning. På sin egen Facebooksida skriver hon att vindkraft behövs i energimixen och att tillståndsprocessen ska vara snabb och effektiv – på de orter där vindkraften är välkommen. Det sistnämnda är viktigt. KD har länge drivit linjen att de som bor där nya vindkraftsparker planeras ska ha rätt att säga nej till dem, och i annat fall kompenseras ekonomiskt. Av allt att döma ligger också regeringens linje fast att staten genom Svenska kraftnät inte ska stå för kostnaderna för elledningar ut till havsbaserade vindkraftverk – ett slags subvention som finns i dag.
Att inte subventionera den havsbaserade vindkraften i relation till andra kraftslag är principiellt riktigt. Samtidigt finns det goda skäl för att styra ut vindkraftsutbyggnaden just till havs. Där inte bara blåser det mer, störningseffekterna är också betydligt lägre, i varje fall om man håller tillräckligt respektavstånd till kusten.
Den massiva vindkraftsutbyggnaden på land – som fortgår med full kraft – är å andra sidan långt ifrån oproblematisk. Vindkraft är skrymmande och tar stora markarealer i anspråk. Det finns studier som visar att fastighetsvärdena i närområdet sjunker när vindkraftsverk etableras (SvD 26/6 2021). En klar indikator på att människor inte vill bo nära dem. Studier från Göteborgs universitet har visat att vindkraftverk påverkar nattsömnen (SVT 23/4 2021). Renskötare har uppgett att renar undviker vindkraftsparkerna med stor marginal (ÖP 24/3 2021). Allt detta talar för försiktighetsprincipen att inte bygga vindkraft i närheten av människors hem. Till och med Naturvårdsverket har tvingats erkänna att vindkraften kan ha negativ inverkan på människors hälsa och välbefinnande (Vindkraftens påverkan på människors intressen 2021). Till detta kommer det faktum att vindkraften är en opålitlig energikälla och att effektiv energilagring ännu är en olöst fråga.
Det dominerande perspektivet på svensk vindkraftsutbyggnad har varit överhetens: hur ska man handskas med trilskande opinioner som inte förstår att de måste böja sig för ”nödvändigheten” eller ”framsteget”? Den rödgröna regeringen ville av detta skäl kraftigt inskränka det kommunala vetot mot nyetableringar. Branschorganisationen Svensk vindenergi påstår att de sjunkande fastighetsvärdena kan förklaras med en ”negativ debatt” som på så sätt skulle bli sin egen självuppfyllande profetia. Ett resonemang som även Naturvårdsverket är inne på men som går på tvärs med både yttrandefrihetens och demokratins grundprinciper.
För om de kringboende upplever vindkraften som ett negativt inslag så blir det märkligt att hävda att det är de kringboende det är fel på, lika märkligt som att påstå att svensk arbetarklass gjorde ”fel val” när de föredrog att flytta till småhus på 1970-talet i stället för de nyligen uppförda och av staten kraftigt subventionerade betonggettona i storstädernas utkanter.
I takt med att utbyggnaden av vindkraft fortsätter på land lär konflikten mellan teknokratin och lokalbefolkningen tillta. Människor tenderar nämligen att bli mindre positiva till vindkraft ju närmare den kommer dem själva. Naturvårdsverket varnar i sin rapport för utvecklingen i Frankrike och Danmark där stora vindkraftsbolag ägnat sig åt att svartmåla lokalbefolkningen, vilket driver fram politisk polarisering.
Regeringen och dess tjänstemän får i sammanhanget inte glömma vilka som givit dem regeringsmakten. Det är lätt hänt när man mestadels träffar representanter för starka och organiserade intressen med säte i Stockholm. Ser man tillbaka på svensk 1900-talshistoria har det ”rationella” perspektivet nästan alltid handlat om att köra över lokala opinioner till förmån för olika storskaliga projekt. I efterhand har det dock ofta visat sig att det rationella inte var så rationellt. Skadorna på människors livsmiljöer och förtroende för beslutsfattandet blev dock många gånger bestående.
