Världen har inte tid att bygga ny kärnkraft. Utsläppen måste ner nu. Argumentet från kärnkraftsmotståndare som Miljöpartiets Bodil Valero, Pär Holmgren och Alice Bah Kuhnke har återkommit den senaste tiden. Numera används det även av centerpartister som Fredrick Federley (Aftonbladet 26/4).
Det är sant att klimatfrågan brådskar. FN:s klimatpanel IPCC har slagit fast att världens utsläpp måste halveras till 2030, om klimatmålen ska nås.
Till dess är det svårt att bygga ny kärnkraft. Visserligen är den genomsnittliga byggtiden för nya reaktorer drygt sju år, även när man räknar med extremfall som den försenade reaktorn i Finland. Men det är mycket som ska göras innan spaden sätts i marken. I praktiken får man nog snarare räkna med 12-15 år innan ett nytt kärnkraftverk börjar leverera el.
Det kan därmed se ut som att logiken talar för att förnybar energi som sol- och vindkraft är det som ska lösa klimatfrågan. Dessa energislag är billiga att bygga ut, och tiden från idé till kilowattimme kortare.
Men att kostnaderna för ny sol- och vindkraft sjunkit dramatiskt de senaste åren har inte förändrat det faktum att dessa energislag är väderberoende. Behovet av baskraft i energisystemen är fortfarande stort. Elen måste produceras även när det inte blåser och solen gått ner.
Så när världen nu siktar mot klimatmålen för 2030, och ny kärnkraft inte anses vara ett alternativ, hur ska kolkraften och dess leveranssäkerhet fasas ut? Svaret som allt fler länder tycks fästa sig vid är naturgas. Runt om i Europa pågår utbyggnader av nya pipelines för gas, exempelvis Nordstream 2 i Östersjön, och importen av flytande naturgas från USA har ökat kraftigt.
I Belgien röstades nyligen en plan för nya naturgasverk igenom – bland annat med det gröna partiets stöd – för att möjliggöra utfasning av kärnkraftsreaktorer. Naturgasen är visserligen också en fossil energikälla, men en som producerar ungefär hälften av kolkraftens koldioxidutsläpp. Det vill säga precis det som behövs för att 2030-målen ska vara inom räckhåll. Klappat och klart, klimatfrågan löst?
Tyvärr inte. Som de flesta kan lista ut finns det ett mål som är ännu viktigare än att halvera koldioxidutsläppen till 2030, och det är att få ner dem till noll år 2050. “Halvtidsmålet” är inte oviktigt, för det spelar roll hur stora mängder klimatgaser som ackumuleras i atmosfären på vägen. Men ytterst handlar klimatfrågan om hur världen ska nå nollutsläpp netto.
När naturgasen ersätter kolkraften minskar utsläppen, men summan av alla laster förblir konstant. Energisystemet har bara bytt ett fossilberoende mot ett annat. De som förespråkar ett 100 procent förnybart energisystem pekar gärna på att teknik som nya batterier och solcellsdrivna pumpar i vattenkraftsdammar kan göra sol- och vindkraft lagringsbar i balanssyfte, och att både kolkraft och naturgas på det sättet kan ersättas.
Men som Staffan Qvist, energiforskare och författare till den uppmärksammade boken Klimatnyckeln, nyligen visade på ett seminarium är dessa tekniker inte ens i närheten av att lösa problemet.
I de mest optimistiska antagandena skulle Sverige behöva hela världens batteriproduktion under två års tid för att kunna lagra elen som behövs under den kallaste vinterveckan. Och detta samtidigt som vi använder solceller för att pumpa upp vatten i dammarna. Att implementera sådana lösningar på europeisk eller global nivå är och förblir en önskedröm.
Det betyder inte att sol- och vindkraftsutbyggnaden är dålig. Tvärtom är den nödvändig. I de flesta länder måste den inte bara fortsätta, utan öka.
Men behovet av ren och fossilfri baskraft försvinner inte till år 2050. Erfarenheterna från världens energisystem visar att det bara är en kombination av förnybar energi och kärnkraft som helt kan tränga ut den fossila elproduktionen. De enda undantagen är länder med möjlighet till riktigt stor vattenkraftsproduktion, och de är tyvärr rätt få.
När vi lyfter blicken från 2030 till 2050, från att halvera utsläppen till att eliminera dem, då inser man snart att naturgasen inte är en lösning utan en kontraproduktiv respit. Och frågan blir inte längre om världen har tid att bygga kärnkraft, utan om den har tid att inte göra det.
