”Om Storbritannien bara hade låtit Nazityskland göra som de behagade, så hade andra världskriget kunnat undvikas och Europa hade sluppit det amerikanska inflytande som har ödelagt hela Västvärlden och dödat miljontals människor på andra kontinenter.”
Det är kortversionen av en populär uppfattning på den yttersta högerkanten. För att nå dit krävs ett rejält mått historierevisionism, att man gör gemensam sak med antisemitiska Förintelseförnekare, och att man resonerar ungefär som ett barn.
Missförstå mig inte. Historieskrivningen behöver ständigt ses över, för vi lär oss mer, vi inser att andra tiders beskrivningar varit alltför färgade av samtida fördomar och föreställningar. Det finns också ett ständigt behov av att analysera den del av historien som införlivats som grundläggande myter i våra samhällen och kulturer. Och andra världskriget hör sannerligen dit. Nazismen och Förintelsen representerar ondskan i vår tid, och fyller i det avseendet mytens funktion.
Men att skärskåda historien, att pröva konträra perspektiv, att ifrågasätta invanda paradigm, är en sak. Det är något helt annat att revidera historien för att passa ens egen politiska agenda.
En viss Darryl Cooper är det senaste exemplet på detta bedrägliga beteende. Han är poddare och amatörhistoriker, i veckan inbjuden av den oerhört inflytelserike amerikanske högerprofilen Tucker Carlson, en gång journalist, nu mer ett slags influencer, också han.
I över två timmar samtalar dessa herrar upphetsat med varandra. Cooper talar och talar och talar, spinner sina trådar i ett virrvarr runt hela studion, sprutar fram osorterad fakta, associerar sig bort från sina ämnen, talar, talar, talar och talar. Carlson nickar och kastar in eldunderstöd här och var. Man får veta att Cooper har läst fruktansvärt många böcker. Han läser och läser och läser och läser, och samlar all fakta han kan, det är därför han vet mer än någon annan. Det är inte roligt att lyssna på.
En bit in kommer den passage som gör att man förstår att Cooper inte bara är manisk, självförhärligande och tröttsamt konträr, utan medvetet vilseleder: Helt plötsligt börjar han beskriva koncentrationslägren som uppsamlingsplatser för krigsfångar, och förklarar i sin svada utan pauser, att Hitler var helt oförberedd på det krig han börjat utkämpa på östfronten och därför inte hade någon möjlighet att ta hand om alla de krigsfångar och ”lokala politiska fångar” som de tyska soldaterna tog. Och det fanns faktiskt tyskar som skrev till högkvarteret och berättade att de inte skulle kunna utfordra alla krigsfångarna som därför skulle svälta ihjäl. Kanske var det bättre att avrätta dem på en gång? Förresten hade Churchill också koncentrationsläger, där judiska flyktingar från krigets Europa fick sitta i sex år.
Läger som läger? Krigsfångar eller en och en halv miljon judiska barn? Same, same. En oerhört omfattande mördarmaskin med gaskamrar och krematorier, östeuropeiska ghetton som svältes och tömdes, tågtransporter, deportationerna av franska judar, av tyska judar, av norska judar, av grekiska judar, alltsammans plågsamt väldokumenterat – äsch, det var bara Hitler som hade råkat ta sig vatten över huvudet på östfronten.
För att kunna måla Nazitskland i lite ljusare färger, för att kunna hävda att en bestående nazistisk stormakt i Europa hade varit att föredra framför 80 år av amerikanskt inflytande, så måste man komplicera bilden av Förintelsen. Och om Churchill inte varit en sådan krigsivrare hade Hitlers värsta excesser antagligen inte blivit så påfallande. För Hitler ville egentligen inte ha krig med Storbritannien, och han ville egentligen inte invadera Frankrike, Holland och Belgien, det bara råkade bli så, för att han inte fick som han ville med Polen.
Resonemanget är på ett barns nivå, ett mycket litet barn: Om just det hemska som hände inte hade hänt hade inget annat hemskt heller hänt. Som om Hitlers rasideologi och maktanspråk inte hade fått alldeles fruktansvärda konsekvenser för judar, slaver, romer och oliktänkande alldeles oavsett Storbritanniens agerande. Som om Hitler hade nöjt sig med Polen och de övriga områden som redan övertagits. Som om Hitler var en man som stod vid sitt ord. Som om han inte hade storhetsvansinne.
Churchill var inget helgon, förstås. Jag är nästan helt hundra procent säker på att han inte bara hade rena och ädla motiv till samtliga beslut som han fattade mellan 1939 och 1945. Eller dessförinnan. Eller efter. Min egen största invändning mot honom och mot det amerikanska politiska och militära ledarskapet är att de inte gjorde mer för att förstöra Förintelsens infrastruktur. Nyligen publicerades en bok av den brittiske författaren Jonathan Freedland, ”Mannen som flydde från Auschwitz”. Den handlar om Rudolf Vrba, en ung slovakisk jude som i april 1944 lyckades rymma från koncentrationslägret och åkte till Budapest för att varna Europas kvarvarande judar, be dem att sätta sig på tvären, att obstruera, och på så sätt åtminstone sakta ner takten på utrotningen.
Vrba berättade om gaskamrarna, han hade memorerat numren på tågen och datum för att bevisa att det han sa var sant. Han berättade om hur tyskarna höll på att bygga en väldig ramp som skulle föra judarna direkt från tågen till gaskamrarna. Tyskarna visste att kriget var förlorat men ville hinna slutföra folkmordet. Vrba ropade sig hes och tågen fortsatte att gå, innan någon lyssnade på honom. Det lät så överdrivet. Men hans rapport tros ha lett till att de allierade några månader senare pressade ungrarna att stoppa deportationerna, vilket kan ha räddat 200 000 judar undan döden. Däremot kom sig de allierade aldrig för att bomba tågspåren som ledde till koncentrationslägren. De övervägde, men annat kom visst emellan. Det är outhärdligt att tänka på.
Darryl Cooper och Tucker Carlson avskyr vad väst har kommit att bli på grund av invandring och progressiva värderingar. De spårar roten till detta onda till narrativet om andra världskriget och den amerikanska dominansen. Det finns förstås befogad kritik av västvärldens tafatthet, med grasserande islamism, migrationsrelaterad brottslighet och allmän normupplösning. Men för en sådan som Cooper leder avskyn till slutsatsen att han föredragit att leva i ett Europa dominerat av en nazistisk stormakt. Tucker Carlson kallar honom USA:s mest intressanta populärhistoriker. Elon Musk rekommenderar intervjun på X.
Mot slutet av samtalet framkommer syftet med hela övningen, nämligen att framhålla Putin som en välbalanserad politisk ledare. Man ska förstå att Europa skulle må bättre om det var Ryssland som övade inflytande över oss, i stället för USA. Alla är lika goda kålsupare, men USA är ändå värst. Värre än regimen i Moskva som avrättar sina dissidenter, värre än nazisterna med sina dödsläger.
Hat förblindar. Det är verkligen sant: Hat mot det progressiva väst kan göra kognitivt välutrustade människor helt dumma i huvudet.
