1877 föddes Jona Schain i nuvarande Belarus, i den lilla staden Sislevich i närheten av den lite större staden Hrodna. 1905, 28 år gammal, kom han till Kristianstad. Han hade svarat på en jobbannons och fått anställning som förebedjare, eller ”kantor”, i den pyttelilla judiska församling som fanns i den nordskånska garnisonsstaden.
Det är med andlöst intresse jag läser om Schain i den utsökta antologin ”Judiska städer: En europeisk läsebok” av Anders Hammarlund (Carlssons bokförlag, 2021).
Kristianstad, där bor ju jag, eller strax utanför i alla fall. Fanns det alltså en judisk församling här? Det gjorde det, fast mest som en filial till församlingen i Malmö.
Efter ett års provtjänstgöring permanentas anställningen: Jona Schain var mycket väl meriterad för tjänsten som kantor, en befattning som i judisk kontext inte bara innebär att man sköter musiken, utan att man leder gudstjänsten. Tyvärr var lönen inget vidare och Schain var tvungen att försörja familjen som gårdfarihandlare, fast utan tillstånd, och därför ständigt på flykt undan länsman och uppretade lanthandlare...
Vilken skillnad mot tillvaron i den dynamiska storstaden Odessa, där Jona Schain hade studerat.
Hammarlund placerar in Schain i en tid då det sker en påtaglig omvandling av det judiska gudstjänstlivet, där musiken blir mer uppstyrd, bland annat genom förskriven körmusik.Tidigare hade musiken bara varit ett medel för att framföra texter, ett spontant och yvigt sätt för församlingen att respondera. Jag letar upp chazzanutmusik på Spotify, och tittar på bilderna av Jona Schains hastigt men vackert nedskrivna noter. Det är som en parallell historia, i en parallell värld.
I ett annat av den kalejdoskopiska bokens kapitel, får Marcus Ehrenpreis komma till tals. Ehrenpreis föddes 1869 i Lemberg, nuvarande Lviv, studerade i Berlin och hamnade så småningom som överrabbin i Stockholm där han dog 1951. Det citerade avsnittet är hämtat ur hans bok ”Mitt liv mellan öster och väster” och handlar om den sprudlande kunskapsförmedlingen vid ”Hochschule für die Wissenschaft des Judentums”, som var en del av Berlinuniversitetets filosofiska fakultet. Det låter helt underbart. Sammansmältningen av den judiska kunskapstraditionen och den västerländska upplysningens vetenskapsvurm. Studenterna som strömmar in och ut på föreläsningar som alla präglas av den mest utsökta bildningsambition.
Institutet stängdes, naturligtvis, av nazisterna.
Judarna i grekiska Salonica är något helt annorlunda, en helt annan kultur, eller, rättare sagt, flera sinsemellan helt olika kulturer. Här fanns redan 1376 en ashkanazisk synagoga, här fanns grekisktalande judar. Och hit flyttade spanska och portugisiska judar på 1400- och 1500-talet, undan det katolska konverteringstvånget. Så kom sefarderna att dominera det judiska livet i Salonica – något som för övrigt finns målande beskrivet i Elisabeth Åsbrinks roman ”Övergivenheten” (Polaris, 2020).
På våren 1943 deporterades de flesta av Salonicas 55 000 judar till Auschwitz-Birkenau.
Hammarlund tar med läsaren vidare till Rom, Krakow och Hamburg, och målar färgstarka bilder av ett europeiskt judiskt liv – som i de flesta fall är ett smärtsamt minne blott. Jag läser boken samtidigt som den modiga journalisten Inas Hamdas reportage från vårens Palestina-demonstrationer publiceras (Sydsvenskan 24/7). Det är en noggrann dokumentation av slagorden som ropas av ledare och deltagare i de demonstrationer som hålls varje söndag i Malmö.
Föga förvånande skiljer sig budskapen som skanderas på svenska från de som framförs på arabiska. De svenska slagorden ropar på eldupphör, de arabiska hyllar Hamas. Alltså det Hamas som slaktade besinningslöst den 7 oktober, brände och våldtog, torterade och kidnappade kvinnor och barn, vuxna män och svaga åldringar. Det Hamas. Söndag efter söndag, i landets tredje största stad. På arabiska är kravet inte fred och tvåstatslösning utan att Israel försvinner från kartan.
Samma slags slagord har hörts i städer som Växjö, Helsingborg och Göteborg, uppger Sydsvenskan. Och som Naomi Abramowicz efterlyste här på sidan nyligen: nog hade man önskat att public service och de stora Stockholmsmedierna hade lagt lite av sina resurser på att granska de aggressiva demonstrationer som drar genom huvudstaden vecka efter vecka. Under våren har demonstranterna vissa dagar rentav paraderat utanför den judiska skolan. Ljudet från deras trummor måste ha varit skrämmande för barnen. Men medieintresset för detta nya stående inslag i offentligheten tycks mycket svalt.
Tänk om det hade varit högerradikaler som marscherat på gatorna och av och till ropat på, vad ska vi säga, ”Lebensraum” kanske, vecka efter vecka – då hade redaktionerna varit i stabsläge. Men våldsälskande antisemiter av arabiskt ursprung, det är tydligen inget att jaga upp sig över.
”Global intifada” och ”From the river to the sea” är uppmaningar till mord och etnisk rensning av judar. Så uppfattas det av judar, och de som framhärdar i att ändå ropa sådant struntar uppenbarligen i hur det uppfattas – eller gillar hur det uppfattas. ”Krossa sionismen” är ett slagord som ska frammana bilden av israeler som blodtörstiga kolonisatörer som roar sig med att döda palestinska barn. Klart de ska krossas.
Vad vi alla vet men inte låtsas om är att hatet mot Israel inte bara beror på vad Israel gör, utan på vad Israel är, nämligen en judisk stat, dessutom på en liten bit mark som tidvis varit under islamiskt herradöme. Sådant går inte för sig. Israelhat åtföljs därför alltid av hat mot judar. Vi ser det överallt, i hela Europa, hur hatbrotten mot judar ökat samtidigt som Palestinademonstrationerna böljat fram genom storstäderna.
Hamashyllningarna är i sig själva öppet judehat. Ett av Hamas uttalade mål är ju att mörda judar över hela världen, sådär som man gjorde den 7 oktober. Att hylla Hamas är också att visa att man ingalunda drivs av medlidande med palestinierna: Hamas mördar och torterar sin egen befolkning, har medvetet försatt människorna i Gaza i rådande svåra situation, och använder konsekvent kvinnor och barn som mänskliga sköldar.
Landet Israel är nära sammanknutet med den judiska identiteten för väldigt många judar. Och allt fler inser att möjligheten att flytta dit är den sista utvägen om antisemitismen skulle växa sig ännu starkare. De som vill ”krossa sionismen” vill inte att judar ska ha en sådan sista utväg.
Jag ser dokumentärfilmen ”Hoppets hamn” om judar som kom till Sverige efter andra världskriget. Utmärglade, traumatiserade, oändligt tacksamma. Jag lyssnar på en intervju med den tills nyligen mångårige generalsekreteraren för Svenska Israelinsamlingen, Ulf Cahn, i podden ”Judefrågan”, om hans pappa som kom till Sverige innan kriget, till en kibbutz i Hässleholm (!), om breven som slutade komma, om mammans smärtsamma, osammanhängande berättelser från tiden i olika koncentrationsläger. Han berättar om uppväxten i Helsingborg och talar om att vara jude i Sverige.
Och jag tänker: hur länge till?
Hur länge till kommer det finnas judiskt liv i Sverige? Den där lilla men väldigt mångfacetterade minoriteten, hur länge kommer de att stå ut? Hur många kommer fortsätta våga skicka sina barn till judiska skolor med armerade fönster och beväpnade vakter? Hur många kommer fortsätta att försöka ingjuta kunskap och stolthet över den judiska identiteten hos sina barn – när just den identiteten gör dem till måltavlor för trakasserier på svenska skolgårdar och i svenska klassrum?
Hur många kommer låta identiteten blekna? Hur många kommer lämna landet?
Och hur länge kommer det finnas judiskt liv i Europa? Den ökade inflyttningen av till exempel franska judar är tydligt märkbar i Israel.
Är det här acceptabelt? Jag misstänker att många politiker faktiskt tycker att det är det. Israel finns ju alltid. Är det inte lättare att låta judarna flytta till Israel än att göra något åt de miljoner och åter miljoner som hatar Israel så mycket att de hatar judar (eller om det nu var tvärtom)?
Är det så ni tänker?
Vi borde skämmas.
