Jag vet, det är en fruktansvärd anklagelse; vi får backa bandet lite så att jag får förklara. I onsdags sände SVT Forum ett hopplock av begivenheter som ägt rum under dagen i Almedalen. Ett av seminarierna handlade om – håll i er nu – hotet mot demokratin.
Det var Sigtunastiftelsen och dess föreståndare Helle Klein som höll i tillställningen. Annie Lööf förklarade att det största hotet mot demokratin var en ”låt gå-mentalitet”, något som bland annat utmärks av att människor numera kan slänga ur sig ord utan att någon ens reagerar.
En ofrivillig illustration följde omedelbart när Jan Scherman, vår allestädes närvarande mediedebattör, påstod att vi lever under anpassningarnas tyranni. Ingen reagerade, allra minst Annie Lööf.
Tyranni? Det var det värsta.
Sedan fortsatte Scherman med att påstå att Tidöpartierna slaktar Public service. Ingen reagerade. Han tillstod själv att det var en smula drastiskt uttryckt, men vidhöll att det pågår en nedmontering av SVT, SR och UR. I snart sagt varenda större publikation har Jan Scherman mångordigt lagt ut texten om den Public service-utredning som presenterades i våras.
Vari består nedmonteringen? Jo, de statsfinansierade mediebolagen kommer inte att få lika stora uppskrivningar som vanligt. I praktiken tvingar det fram viss nedskärning. Välkommen till verkligheten. Alla medier sparar. Alltid. De effektiviserar, slår ihop, slimmar och skalar ner. Det pågår hela tiden.
Att just Public service skulle slippa att effektivisera sina kolosser till organisationer är bara skrattretande. Om det ryker några programchefsassistenter, om P3 läggs ner och om den fullkomligt bisarra långköraren ”Gift vid första ögonkastet” försvinner – nej, det gör varken till eller från för demokratin. Möjligen till.
Men i Schermans värld håller Public service på att bli "statsdirigerat", som i Viktor Orbans Ungern. Den nya utredningen säger nämligen att redaktionerna bör ta hänsyn till de medborgare som har lågt förtroende för SVT och SR och försöka återskapa förtroendet hos dem.
Detta är både förfärligt och obegripligt, anser Scherman. Varför ska en liten minoritets misstroende få gå ut över den stora nöjda majoriteten? Minoriteten, det är ändå bara sådana som röstar på M och SD, och som dessutom har lågt förtroende för andra institutioner i samhället. Vad ska Public service göra åt det liksom?
Käre Jan, det är sådana som jag som du avfärdar. Jag hör till de där ungefär 35 procenten medborgare som inte har särskilt högt förtroende för Public service. Jag har mer än en gång röstat på ett av de nämnda partierna, och jag har inte så väldigt stort förtroende för vare sig skolan, politikerna överlag, eller övriga myndigheter.
Räknas inte jag då? Är den kritik och de åsikter jag kan ha, ovidkommande? Jag behöver väl inte påpeka att jag är med och finansierar dessa mediejättar? Är jag ett troll? Är jag och mina åsikter ett hot mot demokratin? Varför räknas inte jag?
När jag tittar på SVT:s nyhetsprogram känner jag ofta att jag inte blir klokare. Förklaringarna är ensidiga och godtyckliga. Jag avskyr partiledardebatternas gapiga fördumning av politiken. Det pompösa veckomagasinet ”Agenda” är en påkostad varmluftsballong, där det mesta är intill döden förutsägbart.
Sedan 7 oktober förra året har det varit frustrerande, milt uttryckt, att följa SVT rapportering från Israel och Gaza. Oförmågan eller oviljan att sätta händelser i ett större perspektiv är ett signum för statstelevisionen. Om jag jämför med Public service i Danmark är skillnaden väsentlig. Där är programledarna hårda, men pålästa och nyfikna. I SVT är de oftast bara hårda.
Lyssnar jag på SR är det ofta inte mycket bättre. Kontexten utelämnas. Merparten av utrikesrapporteringen sker genom ett svenskt, progressivt filter, och handlar företrädesvis om Trump, abort, HBTQ-rättigheter, och klimat – om det inte gäller krig och rena katastrofer. Jag känner aldrig igen mig i livsstils- och pratprogrammen. Slår jag på Filosofiska rummet är det aldrig några andra perspektiv än de som framförs av filosofiprofessorn Åsa Wikforss – vare sig hon är med personligen eller ej.
De religiösa inslagen är en orgie i ytlighet, med präster som gör sitt yttersta för att bortförklara sin tro. Lyssnar man på en helgmålsbön är det omöjligt att få höra en vanlig svensk psalm sjungas; i stället serveras man något folkvisejazzigt trams. Alltid.
Ytterst sällan delar jag den utgångspunkt som anläggs i de program som sänds av Public service. Allt som andas patriotism, konservatism, tro och tradition behandlas med lika stor som nedlåtande distans. Så nej, jag har inte ”stort förtroende” för vare sig SVT eller SR. Lika lite som jag har ”stort förtroende” för andra medier. Jag läser, ser och lyssnar med skepsis och misstänksamhet.
Men jag räknas inte. Jag är en sådan som cheferna på de statsfinansierade medieredaktionerna inte borde behöva bekymra sig om, anser Jan Scherman. Är jag så otroligt dum i huvudet? Eller så ond? Är journalistiken så oantastligt väl genomförd, att det inte kan finnas skäl för kritik?
Sedan ser jag att Scherman är en av medgrundarna till den alldeles nyligen lanserade ”Tisdagsklubben” – ett slags tvärpolitiskt nätverk mot polarisering av det offentliga samtalet. Det måste vara ett skämt. För det finns väl knappt något mer polariserande än att peka ut en grupp i samhället och säga att deras åsikter är helt irrelevanta?
