Har den traditionella högern och vänstern i Sverige missat människors behov av gemenskap och mening i tillvaron? Kan det i så fall vara en delförklaring till de senaste årens framgångar för högerpopulistiska rörelser?
Det var temat för ett samtal jag ledde på bokmässan mellan Joel Halldorf, professor i kyrkohistoria och flitig debattör på temat, samt Joel Stade, socialdemokrat och företrädare för ”blue labour-traditionen” inom arbetarrörelsen som vill knyta an till äldre folkrörelseideal.
Frågan är inte ny utan har ställts åtminstone sedan det moderna samhället växte fram för ungefär två hundra år sedan. Den romantiska rörelsen vände sig emot framstegsvurmen, den ensidiga tron på förnuftet och det nya industrisamhälle som då började växa fram.
Temat finns även hos den unge Marx när han talar om att kapitalismen skapar alienation, det vill säga förfrämligande i förhållande till arbetet. Det återkommer hos det sena 1800-talets nationalister, liksom inom kyrkan och i de breda folkrörelserna. Alla vänder de sig emot en allt för långt gången individualism, penninghunger och moralisk upplösning. Under mellankrigstiden radikaliseras vissa av dessa samhällskritiker till att bli extremister.
Faktum är att det även inom 1968-rörelsen fanns ett starkt inslag av kritik mot det ”själlösa, splittrade samhälle som det socialliberala etablissemanget skapat” för att citera Jimmie Åkesson. Inom 1968-rörelsen fanns precis som hos dagens sverigedemokrater en tanke om att Socialdemokratin svikit arbetarklassen, övergett folkhemsidealen och för maktens skull kompromissat med borgerligheten och kapitalet till oigenkännlighet.
Det storskaliga anonyma massamhället sågs då som ett resultat av att Socialdemokraterna prioriterat materiell tillväxt och uppgörelser med storföretagen. För renodlade kommunister var storskaligheten inget problem, tvärtom något nödvändigt i ett rationellt samhällsbygge. Många i 1960-talets protestvåg drevs dock snarare av en känsla av något inte stod rätt till i ett samhälle byggt för fabriker, bilism och mångmiljonprogram. Ännu tydligare blev detta på 1970-talet då alternativrörelserna växte sig starka, man valde helt enkelt att fly – ut på landet, till tredje världen eller in i det egna psyket.
1960-talets revolt ledde knappast till ett varmare samhälle präglat av småskalig gemenskap eller sant socialistiska ideal. 1970-talets oljekris och 1980-talets liberala kritik mot social ingenjörskonst kom ändå att sätta stopp för de mest extrema planerna på att förvandla hela Sverige till betongöken.
Ändå har de krafter som förespråkat mer gemenskap – vare sig de varit gröna, röda eller konservativa knappast vunnit mark. Snarare tvärtom. Först med den högerpopulistiska vågen återkom en politiskt potent kraft som åtminstone påminner om den gamla samhällskritiken – även om ingen av dessa grupper vill kännas vid släktskapet.
Halldorf är noga med att dra en linje mot de nya nationalistiska krafterna. Hans ideal är ett annat, ett mindre format som ligger betydligt närmre den frikyrkorörelse han är sprungen ur. Det är också lätt att hålla med om att ett levande civilsamhälle, präglat av mening och gemenskap är centrala värden för ett gott liv – värden som i Sverige har behandlats ganska styvmoderligt från politikens sida.
Den socialdemokrati som från 1960-talet gick in för att bygga ”det starka samhället” blev samtidigt allt mer teknokratisk och inriktad på stordrift. Folkrörelseidealen fick ge vika för expertvälde. Samtidigt inkorporerade socialdemokratin de kvarvarande självständiga delarna av civilsamhället, inklusive kyrkan och universiteten, i sin egen statligt-politiska maktsfär.
Ett resultat av socialdemokratins dominans blev att svensk borgerlighet knöts allt närmre det organiserade näringslivet – den enda självständiga maktsfär som fanns kvar i förhållande till Socialdemokraterna. Löntagarfonderna blev som bekant aldrig verklighet.
Den näringslivsvänliga borgerligheten stod emot socialismen. Men den tappade samtidigt mycket av sin förankring i civilsamhället. Kvar blev olika varianter på statsindividualism för svenskarna att välja mellan, det vill säga individens befrielse från sociala sammanhang genom välfärdsstaten och marknaden.
I denna modernistiska öken är det inte helt lätt för kommunitära profeter som Halldorf och Stade att så sitt korn. Fienderna är många och mäktiga. De stora amerikanska tech-bolagen har på sistone ätit sig in i vår vardag och fångat stora delar av våra barns vakna tid. I den EU:s överstatliga maskineri har byråkratin hittat ett nytt potent verktyg för likriktning och kontroll. Samtidens radikala identitetsrörelser är snarast inriktade på att hitta skiljelinjer mellan människor – kön, kultur, ursprung. Relativiseringen av sanningsidealen har slutligen undergrävt möjligheterna att hitta mening runt kollektiva mål.
I slutänden är det nog så att strävan efter ett mänskligare samhälle aldrig kan nå en politisk slutpunkt. Själva strävan är det väsentliga och den kan bara börja hos enskilda individer som sluter sig samman frivilligt. De kommer alltid ha mäktiga motståndare, motståndare som det inte går att möta med samma medel utan att förvanska idealen.
Strävan efter småskalig gemenskap och mening är helt enkelt starkt förankrad i en kristen tradition av till synes gagnlös kamp mot övermakten. En kamp som kräver tro på att den gör skillnad, men som ytterst är sin egen belöning.
