Vi har väl alla smålett åt historien om scouten som leder den gamla damen över den starkt trafikerade gatan. Damen är motsträvig, men den lille scouten tar resolut tag i henne och lotsar henne över till andra sidan. Väl där ler scouten stort mot damen, för han är mycket nöjd över sin hjälpsamhet, medan den hjälpta ser förargad ut. Förvånad frågar han henne om hon inte är nöjd. "Nä, svarar den gamla damen, jag skulle inte åt det här hållet".
Så kan det bli ibland, när vi ingriper i människors liv under mottot "hjälpa". Det kan istället bli till att stjälpa. För att vara hjälpa, att vara hjälpsam, det är en grannlaga uppgift. Det kan bland annat handla om, att komma ovanifrån och tala om för någon hur det bör vara och hur det bör göras.
Min farmor brukade alltid lyssna till ett radioprogram, som hette Hjälpsamma herrn med Carl-GustafLindstedt, och som barn kunde jag aldrig förstå varför denne hjälpsamme man alltid råkade i trubbel. Men med tiden har jag förstått, att man inte bara kan stövla in och hjälpa till utan att först veta om man önskar min hjälp.
Den välmenande hjälpsamheten, som retar upp oss genom att tala om hur vi skall göra eller hur vi bör vara. Vi har väl alla känt irritation över de så kallade besserwissrarna, som under hjälpsamhetens sken underrättar oss hur man gör det rätta.
Nu menar jag inte, att hjälpsamhet är något som vi bör undvika, men vi måste vara uppmärksamma på hur den tar sig ut, att försöka undvika att försätta någon i underläge. Den som är stark, måste vara snäll, säger Pippi Långstrump och krångligare än så behöver det inte vara. Det handlar inte här om, att vara flat eller eftergiven utan att ta en annan människa på allvar och visa respekt för henne.
Det finns människor som gärna ger andra ett hjälpande handtag och som sedan inte verkar tänka så mycket på det. De är inga änglar, men de är vardagligt snälla och bussiga. "Asch, det var väl ingenting", säger de och ser glada ut. Då ler vi tillbaka och känner oss omtyckta. Men det finns också hjälpare, som inte drar sig för att påminna oss om hur de ställt upp och nu väntar samma uppställning från oss. De binder oss med sin hjälpsamhet och gör oss missmodiga.
Ingen av oss lever för sig själv utan vi har ett behov av andra människor och delaktighet i deras liv. Delaktighet i andras liv – hur gör vi när vi ser att ett barn far illa i en familj? Blundar vi för grannsämjans skull? Det man inte lägger sig i behöver man, som bekant, inte dra sig ur.
Blåmärkena på kvinnans armar, som oftast bortförklaras med hennes klantighet etc. Vågar vi ställa frågan? Det ser ju ut som en väldigt trevlig familj.
Ibland kan vi inte gå förbi och låtsas som ingenting, här finns en delaktighet och ett ansvar för medmänniskan, som kan vara svårt att ta. Detta är inte att lägga sig i, utan det är att våga ingripa när något är galet och fel.
