Striderna i Kurskregionen inne i Ryssland de senaste veckorna är som ett eko från historien. Det var nämligen på samma plats, 1943, som Tyskland inledde ”Operation citadell”, ett massivt men i slutänden misslyckat försök att inringa flera sovjetiska arméer. Denna oväntade vändning i det pågående kriget mellan Ryssland och Ukraina har förvånat många. Men vad innebär egentligen offensiven? Är den ett tecken på att krigslyckan håller på att vända?
Ukraina har avancerat omkring 33 kilometer in i Ryssland. Den mängd terräng som tagits omfattar ungefär lika mycket som Ryssland har lyckats ta under de föregående arton månaderna. Det låter som mycket men då ska man komma ihåg att gränsen var försvarad av mindre enheter bestående av ryska rekryter och det ockuperade området är glesbefolkat med ett fåtal mindre orter. Området är inte av någon större strategisk vikt för Ryssland och saknade därför både förberedda försvarslinjer eller några större militära enheter.
Anfallet äger dessutom rum i en region som befinner sig på behörigt avstånd, omkring 200 kilometer, från krigets huvudsakliga front, den vid Donbass (där de ryska anfallen fortsätter). Det ukrainska anfallets omfattning är inte heller så stor, enligt militäranalytikern Michael Kofman handlar det om omkring 15 000 ukrainska soldater samlade från en rad olika enheter.
Målet med ett anfall långt bort från händelsernas centrum tycks vara att tvinga Ryssland till att flytta enheter från Donbass, där Ukraina just nu långsamt trycks tillbaka, till Kurskregionen. En annan teori, som stöds av ukrainska uttalanden från en av Zelenskys rådgivare, Mykhailo Podolyak, är att anfall mot Ryssland kan användas som en diplomatisk hävstång. Det är första gången Ukraina tar kriget till självaste Ryssland vilket förstås är pinsamt för Vladimir Putin som måste förklara varför hans krigsmakt inte kan försvara ryskt territorium.
Om man vill förstå den blygsamma skalan på anfallet som ägt rum de senaste veckorna så kan man med fördel jämföra det med den betydligt större sommaroffensiv som Ukraina genomförde med start i maj månad 2023. Då skedde ett anfall, som omfattade som mest 150 000 ukrainska soldater, i riktning Svarta Havet med syfte att klippa av den ryska ockupationen av Krimhalvön från den i Donbass-regionen i östra Ukraina.
Det anfallet stötte på lager efter lager av förberedda ryska försvarslinjer. De initiala angreppen som genomfördes med då nyligen införskaffade stridsvagnar från väst förbyttes snart till mindre infanterianfall. Men framstegen var små och kostnaden i militärt materiell och stupade soldater var högt. I oktober månad avslutades offensiven helt och hållet.
I kontrast till förra årets offensiv så framstår sommarens ukrainska framsteg som sensationella, men de faktiska resultaten är ännu magra.
Det ryska svaret har – vilket nog förvånar vissa – vara senfärdigt. Några enheter har skickats till området från den tidigare i år skapade Norra militärgruppen men än så länge avvaktar Ryssland med att göra något drastiskt. Och anfallet har inte motiverat någon villighet att närma sig förhandlingsbordet, tvärtom, enligt uttalanden från det ryska utrikesdepartementet så utesluter man fredsförhandlingar så länge angreppet i Kursk pågår. Samtidigt så fortsätter Rysslands långsamma offensiv i Donbass, närmare bestämt vid orten Pokrovka, som nu har evakuerats av ukrainska myndigheter.
Så det gäller att vara försiktig med glädjeyran över Ukrainas överraskningsanfall. Inte mycket har hänt och de vidare konsekvenserna för kriget är små. Kriget har, trots den oväntade offensiven, inte förändrats nämnvärt – det befinner sig i ett trögrörligt tillstånd där båda krigförande parter har svårt att företa några större offensiver.
Enligt en rapport från det amerikanska försvarsdepartementet, publicerad innan den pågående ukrainska offensiven vid Kursk, men efter att det militära stödpaketet omfattande 61 miljarder dollar beslutades, så är båda sidor i kriget inkapabla att genomföra storskaliga offensiver för att uppnå sina militära mål. För att vara tydlig om vad dessa mål är så handlar det i Rysslands fall om att slutföra ockupationen av hela Donbass och i Ukrainas fall om att befria all terräng som Ryssland har ockuperat. Rapportens tes motbevisas inte av det pågående anfallet.
Om man tror på Pentagons slutsatser så kommer kriget fortsätta i en lågintensiv takt utan att något drastiskt händer den kommande tiden. Det är ett tillstånd som tyvärr gynnar Ryssland och försvagar villigheten från Natoländer och andra ukrainska allierade att stödja Ukraina. Glädjen i Kreml lär ha varit stor när det uppdagades att den liberale tyske finansministern nyligen uppmanade regeringskollegor i försvars- och utrikesdepartementet att lägga in sitt veto mot ytterligare militärt stöd till Ukraina. Med tanke på att Tyskland är den näst största bidragsgivaren till Ukraina efter USA så är ett sådant besked betydelsefullt.
Låt därför inte den oväntade offensiven och dess, ännu symboliska vinster, skymma sikten för det viktiga i sammanhanget: Ukraina lider av allvarliga problem med underskott av artilleriskott, manskap, luftvärn och en rad andra vapensystem som är nödvändiga för att långsiktigt kunna försvara sig mot Ryssland, och helt nödvändiga för att kunna företa några mer omfattande motoffensiver i syfte att befria ukrainskt territorium.
Fortsatt militärt och civilt stöd till Ukraina är därför helt nödvändigt, oavsett hur kriget utvecklas. Det behövs för att bibehålla Ukrainas kapacitet att försvara sig samt hålla den civila administrationen under armarna inför den kommande hösten och vintern. Rysslands ständiga taktik är att nöta ned det ukrainska försvaret. Detta sker genom att använda övertaget i artilleri, skicka glidflygande bomber samt systematisk förstörelse av ukrainska energiinfrastruktur.
Förutom behovet av militärt stöd så finns också från ukrainskt håll ett stående krav att häva de begränsningar vapenleveranserna från väst belagts med, nämligen att de inte ska användas inne på ryskt territorium. Från västs sida finns det en rädsla att ju mer kriget bedrivs inne på ryskt territorium, ju mer riskerar det att eskalera bortom kontroll.
Ukraina är bakbundet av brist på vapen samt möjligheten att använda dem offensivt mot ryska baser, bränsledepåer och flygplatser. Trots att överraskningsanfallet i Kursk visar att landet snabbt kan ställa om och tvinga Ryssland att reagera så förändrar inte det krigets tillstånd väsentligt. Ryssland och Ukraina är inte närmare fredsförhandlingar nu än vad de var innan sommaren.
Tiden är alltjämt på Kremls sida och det amerikanska presidentvalet närmar sig med stormsteg, vilket kan innebära en utgång som betyder att fortsatt stöd till Ukraina äventyras. Under tiden tänker Ryssland metodiskt fortsätta sina anfall längs med fronten i Donbass. Ett tungt ansvar vilar på Europas politiska ledare att hjälpa Ukraina på alla sätt som det bara går.
Anmäl dig till Adams nyhetsbrev
Varför pratar vi om det vi pratar om? GP:s Adam Cwejman omvärldsbevakar och delar det som fått honom att tänka till.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
