I söndags hölls en demonstration i Stockholm med anledning av koranbränningarna. Cirka 4 000 personer hade samlats för att “visa solidaritet”. I SVT:s rubrik kan man läsa “Kärleken vinner mot hatet”. En kvinna konstaterar att "Människor ska respektera min tro. De ska inte bränna min koran. De ska inte gå emot mig”. En man menar att “Vi vill att kränkningar och trakasserier och diskriminering mot minoriteter ska upphöra i Sverige.”
I praktiken bestod demonstranterna av människor som ville se en lagändring för att inskränka vår yttrandefrihet.
Men var är följdfrågorna från SVT?
Var hör man kvinnan utveckla vad hon menar med att människor inte ska “gå emot henne”? Och om demonstranterna vill att muslimsk lag ska stå över svensk, hur anser de att vi ska hantera homosexuella? Kvinnor? Andra minoriteter?
Och kanske viktigast av allt: Varför har de valt att bosätta sig i Sverige om de vill se hädelselagstiftning i ett av världens mest sekulariserade länder?
SVT hade också kunnat göra ett inslag där de frågar demonstranterna hur de tänker kring att de använder sin lagstadgade yttrandefrihet och demonstrationsrätt för att förespråka att inskränka densamma för andra. Eller varför inte intervjua ett antal liberala muslimer som argumenterar för varför koranbränning måste vara tillåtet?
Men SVT:s inslag är inte ett enskilt misstag. Rapportering var måhända ännu mer vinklad och oseriös (och till stor del icke-existerande) under de franska våldsamheterna som följde av att en polis hade skjutit en 17-årig pojke i Frankrike i slutet av juni.
SVT beskrev konsekvent de våldsamma upploppen som “protester” eller ”oroligheter”. Byggnader och bilar sattes i brand, affärer plundrades och minnesmärken över Förintelsen vandaliserades. Privatpersoner attackerades och en bil kördes in i ett bostadshus tillhörande en borgmästare, vars fru och barn skadades. En 24-årig brandman dog.
Den 3 juli kunde man höra vad några fransmän som SVT pratat med tycker om missnöjet och upploppen i landet. En man konstaterar att det är fullt förståeligt att “folk blir arga”. En annan att “Vi attackeras av dem som ska skydda oss - klart blir folk arga”. En kvinna menade att våldet är “berättigat”.
En SVT-reporter påpekade att “Det här är ungdomar som är frustrerade, de är arga. De vill protestera mot någon form av hopplöshet.”
Men var är intervjuerna med de skötsamma förortsborna? De som inte ursäktar våldet?
Som bekant är public service, det vill säga SVT, SR och Utbildningsradion, finansierat av oss genom public service-skatten. Vi kan således inte välja bort det. Public service får drygt åtta miljarder skattekronor varje år, åtminstone fram till 2026 när det nuvarande sändningstillståndet går ut. De har en särställning i det svenska medielandskapet.
Public services största problem är inte att de sänder Melodifestivalen eller dejtingprogram, även om det också är värt kritik. Nej, public service huvudbekymmer är dess nyhetsförmedling, där ämnesval, vinklar och vilka berättelser som lyfts fram ofta har en kraftig och till synes ofta helt omedveten vänsterpolitisk slagsida.
Således får vi nöja oss med att oberoende public service okritiskt rapporterar att personer som demonstrerar för att införa hädelselagstiftning gör det i kärlekens tecken och att våld, plundring och skadegörelse porträtteras som de förtrycktas kamp mot överheten.
