Björkekärr var en speciell plats. På ena sidan Rosendalsgatan bodde barn från svenska medelklasshem. På andra sidan vägen, i Studiegången bodde vi vars föräldrar hade emigrerat till Sverige. Det var ett exempel på hur olika boendeformer har skapat en miljö där familjer med bakgrund i olika delar av världen blandades – såväl i affären som på förskolan.
Det fanns också en annan egenskap som talade till Björkekärrsbornas fördel: det uppstod aldrig en så stor andel utrikesfödda, eller barn till utrikesfödda, att barnens hemspråk var gångbart i förskolan. Det är något som jag personligen har vunnit på. Jag började nämligen förskolan sent. Polska var mitt förstaspråk. Mina föräldrar kunde inte lära mig någon svenska. Det var i den orangefärgade förskolan jag lärde mig svenska.
Men alla barn med utrikesfödda föräldrar har inte samma möjlighet som jag hade. Vår kolumnist, Naomi Abramowicz, skrev i en kolumn, utifrån ett reportage i SR:s Vetandets värld, om problemet som vissa förskolor har med att svenskan har en sådan minoritetsställning att barnen ”aldrig får en chans att lära sig fungerande svenska” (GP 19/5). En viktig orsak till detta är, som Abramowicz skrev, att: ”Sverige sedan länge har nått gränsen för hur många som kan absorberas av samhället”.
Hon fick svar från ETC-skribenten Martina Montelius som i en text menade att problemet inte hade något att göra med migrationspolitik (ETC 26/5). Trots det insåg Montelius att det finns ett problem då hon hävdade att: ”Segregerade förskolor försenar inlärningen av det nya språket”.
I stället för att ens vidröra frågan om ett samhälles integrationskapacitet föreslog hon att svenskfödda föräldrar och barn skulle göra något åt samhällets tillkortakommanden på egen hand. ”Ta eget ansvar” manade hon. ”Sätt era barn i en mångkulturell förskola”. Det är, hävdar Montelius, ett gott alternativ till social ingenjörskonst som kräver att folk ska flyttas omkring.
Montelius förslag påminner om det kritiserade förfarandet att placera ”kuddflickor” mellan stökiga i elever i klassrummen. Barn ska inte behöva ta konsekvenserna av andras misslyckanden - varken i skolan eller i samhället. Om politiken inte förmår upprätthålla ett lands integrationskapacitet ska inte barn med svenska som modersmål behöva reduceras till integrationsåtgärder.
Det är dessutom inte bara svenskfödda som flyttar från områden där utrikesfödda utgör en majoritet. Även många utrikesfödda inser att deras barn riskerar att få sämre förutsättningar än andraom de stannar i ett område där svenska knappt talas. Har dessa föräldrar ett ansvar att stanna kvar i den goda integrationens namn?
Det som hände i Björkekärr var att människor med skiftande bakgrund flyttade dit för att det var, och är, ett välfungerande område för barn att växa upp i. Stadsdelen hade inte uppnått den kritiska massa av utrikesfödda som leder till en utflyttning av svenskfödda. Integrationspotentialen befann sig på någon sorts jämviktsnivå, vilket borde vara eftersträvansvärt i hela Sverige för att klara de integrationsproblem som uppmärksammades i Vetandets värld.
Montelius svar är en pedagogisk uppvisning i hur långsökt vissa kan tänka sig att resonera för att undvika att dra elementära slutsatser om sambandet mellan migrationens omfattning och ett samhälles integrationskapacitet.
Inom vänstern skulle Montelius analys och åtgärd beskrivas som ett sätt att individualisera ett kollektivt problem. Det vill säga att ett problem som har en större politisk eller strukturell orsak görs till en angelägenhet för den enskilde medborgaren – i detta fall barn.
Det är visserligen bra att vuxna medborgare är samhällsengagerade, så långt är Montelius uppmaning klok. Men barn är inga redskap. Deras liv är ändamål i sig och ska inte nyttjas som medel för att kompensera för vuxnas brist på politiskt ansvarstagande.
