Alla som på något sätt diskuterat politik eller följt debatten i offentligheten har nog varit med om en diskussion som spårat ur. Ilskan tar över och det uttalas glåpord och oprecisa anklagelser. Ibland handlar konflikten om att man har fundamentalt olika uppfattningar. Man kan känna sig kränkt och missförstådd. Man kan bli kallad något som man anser är helt orimligt. Vad ska man göra då?
Inte gå till domstol, i alla fall. Men det är precis vad Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahi, debattörer och aktiva i Muslimska mänskliga rättighetskommittén, har gjort. De menar att Ann-Sofie Hermansson (S), tidigare kommunstyrelsens ordförande i Göteborg, numera renhållningsarbetare och gästkolumnist på denna ledarsida, är skyldig till förtal. Detta eftersom hon kallat Doubakil och Abdullahi för ”extremister” på sin blogg. Doubakil och Abdullahi anmälde Hermansson, men ärendet lades ner av åklagaren, varpå de två kvinnorna gick vidare med enskilt åtal.
Hermansson friades i tingsrätten. Nu har domen överklagats.
Doubakil och Abdullahi är inte de enda som vänt sig till juridiken när de blivit förorättade i en debatt. För några år sedan stämdes Aftonbladet av artisten och M-politikern Richard Herrey. I en Twitterkonversation skrev tidningens skribent Martin Aagård att Herrey är rasist. Det var plumpt gjort. Men förtal? Det tyckte inte domstolen, som friade Aftonbladet. Aagård hävdade att han skrivit inlägget ”ironiskt” och bad senare om ursäkt.
Den enda tänkbara utgången i bägge dessa fall är att den åtalade frias. Huruvida Doubakil och Abdullahi är extremister och utifrån vilken parameter finns det olika uppfattningar om. Att Herrey skulle vara rasist är ett absurt påstående. Men det är inte det centrala här. Det viktiga är att det är helt orimligt att gå till domstol för att man blivit kallad något taskigt eller osakligt i en debatt. Om det skulle bli en trend kommer det fria samtalet i Sverige hotas.
Förtalslagstiftningen är viktig. Det ska inte gå att hur som helst hävda att någon är en brottsling eller klandervärd på andra sätt. Undantaget är om det finns ett allmänintresse, och fog för uppgifterna, som en fällande dom. Men den politiska debatten hör inte dit. Ord som extremist, rasist, fascist, kommunistkramare, manshatare och så vidare flyger omkring hejvilt. Att det är så vet de flesta som deltar i politiska diskussioner.
Man kan tycka att det är trist. Men osakliga och vaga beskrivningar av ens egen politiska åsikt är ändå något man får räkna med om man debatterar offentligt. Det kan finnas gråzoner, men överlag är det orimligt, fånigt och lättkränkt att dra en debattmotståndare inför rätta.
Politiker och andra debattörer måste kunna uttrycka sig fritt. Alternativet är självcensur och slätstrukenhet. Politiker kommer inte våga säga något utan att uttalandet tröskats igenom en hord av PR-konsulter. Bägge sidor i rättegången mot Hermansson har kallat in akademiker som forskar om terrorism, religion och rasism som vittnen. På sätt och vis lämnas då makten över vad man ”får säga” i händerna på experter. En S-politiker anser att en SD-ledamot har en kvinnofientlig människosyn? Kalla in genusexperten! En vänsterpartist påstår att moderaten ”hatar fattiga människor”? Kalla in sociologen, psykologiprofessorn och nationalekonomen, de får avgöra!
Ett sådant debattklimat skulle vara otroligt elitistiskt. Och outhärdligt.
