Hösten 2005 väckte det sensation när Paris förorter skakades av våldsamma kravaller. Över 8000 bilar sattes i brand och 2760 personer arresterades, merparten ungdomar med familjebakgrund i Frankrikes forna kolonier i Afrika. De franska förorterna beskrevs som en ”krigszon” och den 8 november införde Frankrike undantagstillstånd för att slå ned upploppen. Händelserna banade vägen för inrikesminister Nicolas Sarkozys seger i presidentvalet två år senare. Hans hårdföra linje mot de vandaliserande upprorsmakarna vann ett brett folkligt stöd.
I den bioaktuella filmen ”Les Misérables” (efter Victor Hugos roman med samma namn från 1862) skildrar regissören Ladj Ly dagens situation i samma utanförskapsområden: les Banlieues. Inget har förändrats, enligt regissören, som själv är uppväxt där och vars föräldrar var immigranter från Mali.
Filmen har inte bara prisats av juryn i Cannes utan även fått Frankrikes nuvarande president, Emmanuel Macron, att känna sig ”skakad av dess realism”. I filmen skildras en förort där makten delas mellan å ena sidan en poliskår som inte drar sig, ja anser sig tvungen, att tänja på gränserna för det lagliga, och å andra sidan korrupta lokala företrädare, maffian och islamisterna i Muslimska Brödraskapet. När staten inte kan upprätthålla ordningen på egen hand tvingas den att förhandla med de som kan det.
Men framförallt skildrar filmen den stora mängden ungdomar som tvingas växa upp i en till synes hopplös miljö där gängbildningar och kamp mot polisen blir det som fyller vardagen med mening. Regissören lyckas skildra den mångbottnade konflikten utan att styra publikens sympatier.
Kunskapen är inte ny. Frankrike har haft problem med segregation i decennier. Ett arv från kolonialtiden.
När upploppen i Paris inträffade för 15 år sedan sågs det fortfarande som något främmande för svenska förhållanden. Åtta år senare, 2013, inträffade kravallerna i Stockholmsförorten Husby. Inte lika omfattande som i Paris, men med ett liknande förlopp och stora materiella skador. Sverige kunde inte längre låtsas att vi var immuna mot händelser av det här slaget. Sedan dess har bilbränder, stenkastning mot polis och alternativ rättskipning i vissa områden blivit något som betraktas som ”normalt” även här.
Sverige ignorerade de franska erfarenheterna. Svenska politiker har – utan folkligt mandat – drivit en politik som skapat liknande problem trots att Sverige aldrig var någon kolonialmakt att tala om. En förklaring är säkert en övertro på den svenska sociala ingenjörskonsten – vi kan klara det bättre än fransmännen. En annan och viktigare förklaring är nog ointresset av att lära från andra europeiska länders erfarenheter. Vi är ju ändå bäst i klassen.
Den franska erfarenheten är inte särskilt upplyftande. Hårdare tag från polisens sida leder lätt till motreaktioner. Det kan vara svårt att skapa ordning utan att ta till okonventionella metoder, som att förhandla med självutnämnda makthavare eller tumma på rättsäkerheten, men sådant undergräver i sin tur polisens legitimitet.
Det finns en efterfrågan i förorten på att kriminellt och olämpligt beteende ska straffas hårdare. Att gränsen tydligt ska dras mellan de som sköter sig och inte. Det är fullt rimligt, men också lättare sagt än gjort.
Att skapa rimliga uppväxtvillkor är ännu svårare. Sverige satsar miljardbelopp på förorten. Den materiella standarden är högre än i Frankrike. Stödet för ännu större insatser är begränsat hos en majoritetsbefolkning som aldrig har önskat den förda migrationspolitiken och inte har någon historisk skuld att ta hänsyn till.
Till syvende och sist saknar framförallt dessa ungdomar sammanhang och framtidstro, något som sällan låter sig administreras fram. Svensk social ingenjörskonst i all ära. Någon perfekt lösning finns inte när man en gång skapat en etnisk underklass.
