Jag har nästan aldrig sett en nyhetsredaktion så fullkomligt oförmögen att driva hem sin granskning som TV4. Programmet ”Kalla fakta” om SD:s verksamhet på sociala medier reduceras till ett avslöjande om ”trollarméer” och om ”desinformation” – och båda sakerna är väldigt, väldigt lätta för SD att tillbakavisa.
Nej, det handlar inte om någon ”armé”, utan om ett litet antal anställda. Nej, det handlar inte om desinformation. Klippen som produceras är satir, skämt eller propaganda, inte desinformation. Att Magdalena Andersson med djup stämma tycks säga ”Tillsammans kan vi förgöra Sverige” i en låtsasreklamfilm från Socialdemokraterna, är inte desinformation. Det är inte meningen att tittaren ska tro att Magdalena Andersson säger så.
Om en bild på två turbanklädda herrar med Kalashnikovs åtföljs av texten ”En vanlig dag i Malmö” förstår den stora majoriteten av mottagarna att det är tänkt att framkalla skratt – inte vinna det ärevördiga priset som årets nyhetsbild. Huruvida det är bra humor är en helt annan sak.
”Har ni ingen humor?” frågar Jimmie Åkesson i en intervju med TV4 där han med lätthet tillbakavisar alla anklagelser.
För det är inte desinformation som är grejen med avslöjandet. Grejen är i stället att SD pumpar ut enorma mängder dynga som sprider sin stank i den digitala infrastruktur som når oss alla, och särskilt ungdomarna. Eller som kommunikationschefen Joakim Wallerstein själv uttrycker det: knark till de redan övertygade, cigaretter och lättare droger till dem som står och väger. Genom den stora mängden material ska gränsen förskjutas, och ett slags ny normalitet kring SD och partiets metoder skapas.
Medarbetarna ges i uppdrag att leta upp skit på Alice Teodorescu Måwe: hon har ju begått den svåra synden att distansera sig från Sverigedemokraternas ideologi och påminna om deras historia. Klipp efter klipp efter klipp läggs ut som framställer Magdalena Andersson som folkets fiende och invandrare som roten till precis allt ont. Och så delas, lajkas och retweetas klippen av de otaliga låtsaskonton som har skapats av kommunikationsavdelningen. Intrycket av att massa människor gillar de föraktfulla, raljanta filmsnuttarna bidrar till den känsla av normalisering som är syftet med verksamheten.
”Jag skäms inte för nåt” säger Jimmie Åkesson till tv4. Men det gör uppenbarligen Joakim Wallerstein, för ingen får ens nämna ”kompiskontona”, och stressen när två medarbetare lämnat in sina datorer på reparation är påtaglig: Där finns ”förstasidesmaterial”, säger Wallerstein. Han är så otroligt medveten om att det här inte är ett legitimt sätt att bedriva skattefinansierad opinionsbildning på.
Det är bara skit, skit och mera skit. Men det är väl så man måste göra om man ska locka ungdomar? Ge dem skit. Politik måste göras till en orgie i hat mot etablissemang och minoriteter, för att gå hem hos Generation Tiktok. Skit är vad de är vana vid, skit är det enda de vill ha. Eller?
Jag har på den här sidan flera gånger lyft fram det danska liberalkonservativa partiet Liberal Alliance. Där pågår en intressant idéutveckling som jag inte ser någon annanstans i nordisk politik. Men intressant nog är LA det avgjort största partiet bland ungdomar. I senaste skolvalet fick partiet drygt 30 procent. Partiledaren, Alex Vanopslagh, har gjort succé på sociala medier och hälsas som en idol när han uppenbarar sig. Och det besynnerliga är att allt han gör, gör han med glimten i ögat.
Det är allvar, men aldrig utan viss självdistans. Ibland gör han små sketcher där han spelar mot sig själv, och framhåller absurditeterna i regeringens politik. Han anordnar gissningstävlingar om hur Socialdemokraterna kommer att angripa LA i nästa valrörelse. Han är hälften vältränad mellanchef och hälften ironisk elevrådsordförande. Han är aldrig arg. Inte föraktfull. Han är hård men aldrig bitter. Han är rolig och knivskarp. Och har en tredjedel av de ungas väljarsympatier – sa jag det?
Och visst. Danmark är inte Sverige. Tillståndet i Sverige är mycket allvarligare än det någonsin var i Danmark. Och visst, Liberal Alliance har aldrig behandlats som paria av övriga etablissemanget. Jag förstår den bitterhet, det ressentiment som präglar SD. Det gör jag. Men på frågan om man måste producera föraktfull skit som syftar till att polarisera samhällsdebatten för att nå borgerligt, konservativt lutande ungdomar, så är svaret ”nej”. Nej, det måste man inte. Man kan, som Alex Vanopslagh, skriva en bok om meningen med tillvaron, om att ta ansvar och att finna sin plats. Man kan varva långa, reflekterande poddavsnitt med korta Tiktokklipp, man kan ge ungdomar en glimt av vad ett substantiellt liv faktiskt är, och förklara hur politiken kan skapa förutsättningarna.
Däremot kan ett parti som påstår sig vara konservativt inte ha en kommunikationsavdelning vars fokus är att pumpa ut skit och piska upp hat och förakt mot politiska motståndare. Det kan inte bidra till att politik blir en kamp bland rännstenarna. Stanken från dyngan förpestar luften vi alla måste andas.
