I veckan tappade svenska fotbollslandslagets förbundskapten Janne Andersson humöret i direktsänd TV. Han uppfattade reportrarnas frågor – och speciellt de som ställdes av Bojan Djordjic från Viaplay – som personliga påhopp. Stämningen blev allt mer hätsk och när Djordjic påstod att han representerade ”tio miljoner människor” svarade Andersson med att fråga ”vem representerar du?”. Djordjic tolkade det som en attack på sin serbiska bakgrund och blev upprörd. Men den närmast för handen liggande tolkningen är snarare att det Janne Andersson ifrågasatte var om en TV-expert kan ta på sig att representera hela befolkningen.
TV-bråket sätter fingret på hur lätt det är att tolka uttalanden olika. Speciellt när känslor är inblandade. Det visar också hur lätt det är att uppfatta rasism även där sådan inte finns. För det här är ett verkligt och växande problem. När allt fler människor med utländsk bakgrund får lära sig att Sverige genomsyras av rasism så kommer de också att tolka personliga konflikter i de termerna. Det ökar konfliktnivån snarare än att skapa samförstånd.
Vad värre är så riskerar unga människor att ge upp ambitionen att bli en del av det svenska samhället. Varför ska man anstränga sig att bli en del av ett land som ändå kommer att döma en för den bakgrund man har? Här finns grogrunden för en ond spiral av ökade motsättningar och utanförskap.
Den rasism som finns ska förstås bekämpas. Att skolan, fritidsledare och andra kommunala myndigheter arbetar mot rasism är helt riktigt. Men Göteborgs stad har en handlingsplan mot rasism som definierar begreppet rasism väldigt brett. Den konstaterar att ”direkt rasism är ovanlig”, men inkluderar betydligt mer i begreppet än vad som är vanligt i vardagsspråket. Rasism blir till exempel alla förutfattade meningar och generaliseringar utifrån grupptillhörighet. Men rapporten talar även om dold, omedveten och ”strukturell rasism”, det vill säga alla skillnader i livsvillkor mellan etniska grupper beror ytterst på rasism.
Dessa perspektiv fick spridning i Sverige genom forskarna Masoud Kamali och Paulina de los Reyes och handlingsplanen innehåller direkta hänvisningar till dem. För 20 år sedan väckte det stor uppståndelse när dåvarande integrationsministern Mona Sahlin (S) – i strid med forskningsfriheten – bytte ut utredaren för den integrationspolitiska maktutredningen, statsvetaren Anders Westerholm, efter protester från just Kamali och de los Reyes. Westerholm ville undersöka rasismens förekomst på empirisk grund. Kamali och de los Reyes menade att det inte behövdes utan att man kan utgå från att Sverige är rasistiskt. Ny utredare blev just Kamali. Hans teoretiska perspektiv har sedan kommit att genomsyra en stor del av svenska myndigheters arbete, utbildningar och rapporter kring rasism.
Konkret kan detta ta sig uttryck i de resonemang som förs i en nyligen utgiven skrift från Göteborgs stad: Projektrapporten ”Motståndskraft – en rapport om rasism i nordöstra Göteborg”. Där skrivs rakt ut att många av de tillfrågade ungdomarna inte sade sig ha upplevt rasism förrän projektets anställda medvetandegjorde dem om att de faktiskt blivit utsatta för rasism. Rapporten menar att det är ett uttryck för ”normalisering av rasism” när människor inte förstår att det blivit utsatta för rasism. Som ett exempel på vardagsrasism utifrån stereotypt tänkande nämns frågan ”Är det din pappa som tvingar dig att bära slöja?”.
Den givna slutsatsen från rapportförfattarna är att det måste till fler ”utbildningsinsatser” från kommunens sida och helst ett permanent center som arbetar med frågan.
Det är en rimlig ambition att motverka fördomar. Men de teoretiska perspektiv som framkommer i Göteborgs stads dokument och fältarbete är direkt besläktade med den gamla socialistiska teorin om ”falskt medvetande” hos den som inte inser att hon är förtryckt. Exempelvis lyfts det fram som ett problem i rapporten att en tredjedel av de tillfrågade ungdomarna ”inte bryr sig” även om de blivit utsatt för något de uppfattar som rasism.
Men som individ kommer du alltid bli utsatt för fördomar i livet. Det gäller inte bara invandrare, utan män, kvinnor, landsortsbor, storstadsbor och så vidare. Vi människor kategoriserar vår omgivning. Det betyder inte alltid att det finns illasinnade motiv. Ungdomar kan ha en jargong där de överdriver stereotyper om varandras bakgrund närmast som ett sätt att bygga acceptans. Den attityden var åtminstone förr vanlig i arbetarklassen generellt.
Naturligtvis kan en fördomsfull jargong också upplevas kränkande, även när den är lekfull. Men gråskalan mellan att ”inte ta skit” genom att stå upp för sin värdighet och att vara lättkränkt är lång.
Det måste gå att hålla två saker i huvudet samtidigt. Man kan vilja arbeta för ett mer rättvist, inkluderande och fördomsfritt samhälle. Men man måste också inse att ett samhälle med total rättvisa eller avsaknad av förutfattade meningar är en utopi. En för individen ofta skadlig utopi eftersom den gör dig sårbar, konfliktbenägen och får dig att betrakta samhället som mer korrupt i stället för att kämpa för ett bättre liv. I värsta fall skyller du alla motgångar på samhället. Det är psykologiskt kontraproduktivt. Sverige är trots allt ett av världens minst rasistiska länder enligt flera undersökningar. Diskrimineringen på arbetsmarknaden är begränsad och omstridd.
Motgångar, orättvisor och missförstånd är en del av vad det innebär att vara människa. Det innebär inte att vi ska avstå från att arbeta för förändring. Men personliga utmaningar har inte alltid politiska lösningar. Den som tror det blir lätt bitter. Och det är inte kommunens roll att underblåsa ressentiment. Tvärtom är det en återvändsgränd för integrationen.
